De svåraste eleverna är lärare

Höll en presentation av Yacapaca i dag för kollegorna i svensklärargruppen och några till. Det är alltid speciellt att hålla presentationer för kollegor, särskilt ens egna, och jag var ganska spänd och nervös. Det gick hyfsat, men blev inte riktigt så interaktivt och inte riktigt så klart och tydligt som jag tänkt mig. Hoppas att jag får lite hjälp att skapa svenska resurser nu... Mina invandrartjejer står och hoppar och vill ha "fylleri-övningar" i grammatik och ordförråd för att gnugga.

Varför bryta mot copyright-reglerna?

Nätet är en fantastisk plats att dela med sig på! Allt eftersom copyright-reglerna ändras och vi blir mer och mer upplysta om hur och vad vi får använda i skolsituationer, så ökar också antalet fria resurser att använda, med Copyleft-licenser och utan. En av dem som delar med sig är mannen som presenteras i den här artikeln på en av mina favoritbloggar:

Lots of Great Public Domain Images of Nature

Sprickor

Hmmm.... några av lärarna och tydligen en hel del av eleverna har fått små sprickor i kanten på sina datorskärmar. SLARV, skriker genast vän av ordning, men jag kan garantera att de av mina kollegor som drabbats är bland de mest försiktiga jag vet. Det hade varit en annan sak om JAG, som släpar med burken ÖVERALLT, och ibland med viss fart hade drabbats av sprickbildning...

-Äh, det är väl inte så farligt, säger eleverna och får något vilt i blicken när de tänker att de kanske måste vara utan sin livskamrat vid dennes vård och konvalescens .
-MÅSTE rapporteras, säger vi och pekar med hela handen.
-Annars kan ju inte samma fel förebyggas!

Ja, måste kolla på måndag om vår eminente "dator-vakmästare" Aage Olling haft någon anrusning.

Är vi på väg mot två lär-system?

På Yacapacas Facebooksida hittade jag den här filmen. Jag känner inte till Paul Gee tidigare, men tänker kolla upp vem han är och om resten han tänker är lika intressant.


James Paul Gee from New Learning Institute on Vimeo.

När han pratar om de två "skolsystemen" i USA, om det officiella och det nya, inofficiella som skapats av ett behov att skolan inte klarar av att stimulera och motivera eleverna funderar jag om det inte är dit vi är på väg här också. Än är marknaden inte tillräckligt stor för studiehjälpsfirmor med vinstintresse, men vi såg på BETT i januari att det finns åtskilliga sådana i Storbrittanien, bland annat än som jag inte minns namnet på, men som specialiserar sig på att lära ut matte på ett roligt sätt, mot betalning på nätet.

Det är bara en tidsfråga innan de hittar hit. Att översätta webb-sidor är inte svårt och det finns gott om svenska lärare som kan tänka sig att arbeta på andra sätt, utanför skolans värld om det behövs, för att hjälpa barn att lära sig bättre. Och kan min 14-åriga dotter tjäna fick-pengar på att hjälpa yngre barn med deras läxor, lär det nog finnas entreprenörer även här i Sverige....

Insamling av omdömen är ett jäkla jobb...

Vi har många fina system på vår skola: Eleverna registreras och gruppindelas i ProCapita, schemat läggs och frånvaro förs i Skola24, vår hemsida skapas genom SiteVision och vi kommunicerar via FirstClass. De här systemen pratar sådär med varandra. Som tur är pratar i alla fall ProCapita och Skola24 ungefär samma språk, och överföringarna där i mellan funkar oftast bra.

Vi har ingen lärplattform. Sådana hade man inte -94 när skolan datoriserades på allvar. Komvux har en; ItsLearning, som de använt främst för distanskurser. Vissa av lärarna som jobbar på ungdomsgymnasiet också använder den även där, för sina egna grupper. Många vill ha en även på ungdomsskolan, och man har bland annat pratat om att införa Unikum, som man använder på kommunens hemsidor även här.

Jag som har barn på grundskolan har erfarenhet från både SchoolSoft och Unikum och tycker att det är jättesmidigt att ha alla lärares omdömen om mina barn samlade på en webb-sida. Dock vet jag att grundskolelärarna tycker att det är lagom roligt att sitta och fylla i alla dessa omdömen. Det är inte alltid det funkar så smidigt om gruppen består av elever från flera klasser.

Jag vet inte hur många grupper de har på våra grundskolor. Men de har mellan 250 och 450 elever. Vi har 1500 elever. Våra elever läser 5-6 ämnen om året, minst hälften av dem läser de i grupper som inte är deras klass. Det gör ca 4000 grupper varje läsår.

Problemet med lärplattformar är att de inte alltid är kompartibla med andra system. Vissa lärplattformsframställare vill gärna att man ska köpa deras registreringstjänster och schemaläggningsprogram, och därför pratar deras lärplattformar bara med dessa. Unikum pratar t ex inte med Skola24, vilket skulle innebära att någon skulle behöva lägga in alla dessa 4000 grupper för hand. Det brukar innebära elevhandledaren. Så är det i alla fall på ett av barnens skolor. Den skolan har som tur är bara 90 elever.

Nu är det snart utvecklingssamtal. Eftersom vi inte har någon lärplattform så brukar kutym vara att man mejlar sina kollegor med en trevlig förfrågan om omdömen om sina elever. Då det är ca 30 olika lärare som undervisar ca 30 elever i en vanlig samhällsklass är man väldigt tacksam över att man kan skicka gruppmejl. Dock innebär det (i bästa fall) att man får in omdömen i olika former och format från nästan 30 olika personer. Någon har gjort färgkodade tabeller i kalkylblad, någon skriver långa paragrafer om varje elev, någon skriver på en liten lapp, någon vill hellre ta det muntligt över kopiatorn, någon skriver bara OK eller inget alls på elever som är OK och bara en mening om dem som det inte går så bra för. För på gymnasiet sätter vi ju betyg, och varje lärare ska ha betygssamtal med sin elev, så omdömen upplevs ibland som "extra". (Jag vet att detta låter främmande för grundskolevänner, men vi har ett lite annat regelverk kring detta...)

Vilket fall som helst så blir det ett jäkla jobb att sammanställa alla dessa omdömen till något som eleven och jag har nytta av i ett samtal, och för att man ska kunna visa upp något för elevens målsman. Men nu har jag nog kommit på lösningen!

Jag gjorde en mall för ett Google-formulär. Sedan kopierade jag formuläret 27 gånger och kopplade det till personliga kalkylblad för varje elev. Sedan kopierade jag klasslistan i ett mejl och länkade varje elevs namn till formuläret på nätet. På så sätt hoppas jag få in alla omdömen om varje elev i ett kalkylblad, bara gällande den eleven. Det kalkylbladet kan jag skicka till eleven före samtalet, så att vi kan diskutera annat än resultat, eller bara de resultat som behöver diskuteras.

Var det jobbigt? Ja, lite. För jag gjorde fel första gången och tappade en halvtimmes jobb. Allt som allt tog det 2 timmar. Jag har dock räknat ut att jag kommer att ha 5 utvecklingssamtal med de här eleverna, och jag kan återanvända både formuläret och mejlet med länkarna de nästa fyra gångerna, vilket gör att det trots allt bara är ca 30 min förberedelse inför varje utvecklingssamtal. Det är, om det fungerar, betydligt mindre än vad jag brukar lägga.

Mallen finns bland Googles mallar på nätet. Den fick av en olyckshändelse namnet "Elevens namn här" men den har en beskrivning. Det var den enda omdömesblanketten där, upptäckte jag. Kanske är inte behovet så stort. Men slit den med hälsan och ändra efter behov. (T ex kommer den att behöva det nya betygssystemet). Jag återkommer med information om hur den funkade. Om den funkar...

En högst levande lektion

Idag var det kaos på min engelska-lektion. Organiserat kaos, vill jag påpeka. Syftet med lektionen var att utöka elevernas ordförråd med nya kroppsdelar.

Ett klart förringat och underskattat pedagogiskt hjälpmedel är Post-it-lappen. Det har jag lärt mig på Scouterna.

Först fick eleverna en lista med 25 kroppsdelar, små och stora, på svenska att översätta. Till sin hjälp hade de en dator per grupp, telefoner och uppslagsböcker. De fick 5 minuter på sig. Vi gick igenom de rätta svaren tillsammans på tavlan.

Sedan fick de göra en lista på kluriga kroppsdelar och leta upp rätt ord. Varje ord skrevs på en Post-it. Gruppen utsåg en modell och en domare. Övriga gruppmedlemmar blev tilldelad en ny modell och sedan fick de två minuter att placera Post-it-lapparna på rätt ställen.

Hade man gjort samma övning med bara ordböcker hade det tagit hela lektionen. Nu hann vi med att både titta på FreeRice-filmen och samla ihop säkert ett helt kilo ris! Det enda problemet var väl att Post-it-lapparna är lite tunna i klistret och det verkade stundtals snöa i salen. Men alla sa sig efteråt ha lärt sig många nya ord.

Förresten - Det är en bra idé att ta upp skillnaden mellan översättnings-applikationer och ordboks-appar! Många elever använder sig av översättningsappar som inte alltid ger det uttryck som faktiskt används, utan översätter ord för ord.

Tänk vidare! och jag.

Jag ska få gå på Tänk vidare!; En utbildning för lärspridare. Häftigt nytt ord! Läääärspridare... Gillar! Min kollega, som har ytterlig svårt för ordet pedagog lär få riktigt jobbigt med detta nya, trevliga ord.

Träffas vi i Göteborg 11-12 april?

Heta potatisar är fortfarande användbara

För några år sedan experimenterade jag en del med programmet Hot Potato för att göra språkövningar, men kom aldrig igång ordentligt. De några jag gjorde har tydligen fallit i serverhålet, för jag hittar dem inte. Min kollega Marianne var flitigare än jag, och jag hoppas att jag kan övertala henne att låta mig visa några exempel genom att bädda in dem här.

Till dess kan jag rekommendera den här sidan från Ashcombe School i Storbritannien som har byggt en hel sida kring video-lektioner i olika språk med tillhörande övningar.

Lycka till!!!

Lek med maten!

Jag har precis ägnat en knapp timme åt att spela mig igenom World Food Programs spel Food Force, ett gratis spel att ladda ner på nätet.

Spelet tar spelaren genom de mest akuta delarna av en hjälpinsats i en hungerkatastrof, men också det progressiva arbetet efter den akuta fasen. Spelaren får poäng genom att lokalisera svältande, utforma näringsriktiga matpaket, släppa matpaketen på rätt ställe, förhandla med rebeller och balansera stödinsatserna för en hållbar utveckling i regionen, och de olika uppdragen varvas med informativa små filmer med autentiska bilder.

Det är ganska underhållande, och vissa av spelets delar ger mersmak. Att man också kan ladda upp sitt resultat till WFPs webbsida och jämföra sig med andra är också ett plus. Det är inte speciellt komplicerat (förutom att få ihop näringsbalans och kostnad för matpaketen, vilket jag inte lyckas med!) och språket är lättförståeligt och tydligt. Spelet finns f ö på flera språk, och skulle därför kunna användas i t ex moderna språk. Tyvärr finns det inte på svenska; dock på norska och finska.

Det tar "lagom" tid - det skulle hinnas med på en lång lektion med lite diskussion, eller funka som inledning på en tema-dag. Dock tar det en stund att ladda ner, så ett förslag är att man lägger spelet på några USB-stickor och installerar tillsammans i början av lektionen, för att minimera de tekniska fallgroparna.

Sedan kan man fortsätta genom att spela WFPs FreeRice-spel. Varje rätt svar genererar ett antal riskorn, alldeles på riktigt, till svältande runt om i världen. Spelet består av frågesportsfrågor inom olika ämnesområden: Moderna språk, engelsk ordkunskap, konst, geografi och t o m matte! En av mina kollegor har programmet som paus-program på lektionerna - en "belöning" för eleverna när de jobbat klart med boken; då får de spela FreeRice en stund. Det är tydligen MYCKET populärt.

Det är när den tragiska verkligheten tränger på som det blir riktigt roligt...

Trots våra eviga ansträngningar för att uppmuntra elevernas nyfikenhet och kreativitet, samtidigt som vi försöker förbereda dem för vidare studier och ett arbetsliv som ännu inte är helt och hållet lustbetonat och helt flexibelt ser vår vardag allt för ofta ut som i nedanstående lilla klipp. Ja, det är inte speciellt ofta vi svär åt våra elever, men för övrigt är konversationen klockren!

Om sömn och blått ljus

Sömn är på tapeten. Lokaltidningen hade stort sömnreportage ett par dagar efter våra skolsköterskor varit på sömnutbildning. Sömn är viktigt! Brist på sömn kan leda till depressioner, hormonstörningar och övervikt, särskilt bland unga. Bland annat.

Eleverna sliter med det sista på sina projektarbeten. Med växlande resultat. Det blir nog en hel del sömnbrist hos en del också. Ett mycket intressant arbete handlar om ungdomars motionsvanor, och eleverna gjorde enkätundersökningar på tre högstadieskolor: Två kommunala och en friskola. Eftersom friskolan har idrottsprofil förväntade de sig finna att ungdomarna där var lite friskare och mådde lite bättre än de i den kommunala skolan, med idrott två timmar i veckan. Men den mest signifikanta skillnaden de fann var inte i motionsvanor, utan i sömnvanor!

Eleverna i de kommunala skolorna upplevde sig själva som tröttare, att de sov sämre och hade svårt att komma upp på morgonen. Flera anförde datorn som anledning till att de gick och lade sig sent. Eleverna på Vesterhavsskolan, som inte sade sig ha problem med sin sömn, har naturligtvis datorer hemma, men inga "skoldatorer".

Undersökningen verkar bekräfta många av de andra undersökningar som redovisats i pressen, om hur de nya digitala vanorna med sociala medier, tillgång till film, tv och annan underhållning dygnet runt via datorn gör oss till dygnet-runt-varelser, snarare än dag-aktiva. Det är naturligtvis inte DATORNS fel; datorn är en maskin, utan baktankar eller konspiratoriska, dolda agendor - det är vi användare som måste lära oss att det faktiskt finns en off-knapp på både telefoner, tv-apparater och datorer. Och framförallt så är det vi vuxna som faktiskt måste ta ansvaret att hjälpa våra barn med att hitta den.

Jag blir alltid så fascinerad när man läser om barn som utvecklat spelberoende och föräldrarna beklagar sig över att de inte har kunnat begränsa barnens spelande. Jag har full medkänsla och förståelse för att de befinner sig i en hopplös situation när beroendet är fullt utvecklat! Missbruk, oavsett vad man missbrukar, är en fruktansvärd sjukdom som påverkar alla omkring den som missbrukar. Men att sätta in tv-apparater och datorer på barnens rum, är ju att be om bekymmer på sömnfronten! Själv låg jag och läste med ficklampa under täcket, och kom hålögd och utvakad till skolan, med det är trots allt skillnad. Det skrivna ordet stimulerar självklart fantasi och andra delar av hjärnan, men är inte i närheten av det överflöd av stimulans som den utsätts för av skräckfilmer (som fortfarande är passiv konsumtion) eller spelande (där spelarens aktiva val sätter ytterligare synapser i svängning).

Själv kan jag bli bekymrad över mitt eget datorbeteende ibland: Jag kan fastna på Facebook eller i något nytt, kul som bara måste testas eller behärskas före sovdags. Jag märker att om jag sitter vid datorn för sent får jag svårare att somna. Det KAN mycket väl vara "de blå ljuset" som sätter tallkottskörteln ur synk, eller helt enkelt att hjärnan är för uppspelt - jag vet inte, men jag vet att det gör en skillnad. Och jag försöker att faktiskt göra något åt det och tar datorfria kvällar när jag är riktigt trött. Jag såg att min dotter, under de få veckorna hon hade sin 1-1-dator hade mycket svårt att prioritera kudden (hon går nu på den tidigare nämnda friskolan) och vi fick helt enkelt se till att datorn stannade på nedre våningen när hon gick upp för att lägga sig. Sonen, som tar studenten, kan också drabbas av spel- eller film-lusen, och eftersom han är över 18 och jag faktiskt tycker att han kan få avgöra vad han ska göra med sin dator själv så tar jag inte den ifrån honom, men jag ser samtidigt till att kommentera och ifrågasätta. Ibland, när jag vet att han spelar, stänger jag helt enkelt av nätverket kl. midnatt. Datorn är hans, nätverket är mitt; Jag är hans förälder, jag har den makten och det ansvaret.

Min yngste kommer att ha mycket svårt att klara av en egen dator - det kan jag säga redan nu! Om han finge skulle han spela hela tiden, och vi har varit tvungna att aktivera föräldrakontrollerna på familjens stationära dator för att minska konflikterna mellan barnen och begränsa hans spelande. Barnen har ändå två timmar var om dagen på datorn, och då ska ev. skolarbete göras först. Det respekteras oftast, och det är inte längre något gnäll. Vi försökte dessutom tidigare att ha en regel om att man skulle tillbringa motsvarande tid ute som man gjorde framför datorn, men var tvungna att överge detta, eftersom vi själva inte kunde leva upp till det.

Modern teknologi är långt ifrån problemfri, men det är inte teknologins "fel" att det går fel. Det är vårt vuxenansvar att se till att hjälpa barnen att lära sig goda vanor, att röra på sig och träna sina muskler så de inte får ont i axlar och nacke, att se till att de kommer i säng ordentligt och se till att de faktiskt gör sina läxor. Skolan kan bara ta ansvar för att lära eleverna att använda datorn på ett korrekt sätt i skolan, på skolan, prata med dem och försöka påverka deras attityd i rätt riktning, men föräldrarna MÅSTE ta ansvar för att se till att eleverna använder datorn på rätt sätt inom hemmets väggar.

Falkenbergs IT-dagar

Ojoj, vilken vecka!
På tisdag morgon välkomnades 250 lärare, IT-människor och skolledare till Strandbaden i Falkenberg för att lära sig mer om 1-1 och diskutera IT i skolan. Inledningsanförandet hölls av förvaltningschefen Arja Holmstedt-Svensson och Barn och utbildningsnämnens ordförande Kerstin Angel var där och berättade tillsammans med IT-pedagog Anders Störby om 1-1 i Falkenbergs historia och pratade om vikten att våga satsa och ta steget ut i det okända, och om hur viktigt det är att ha politiker, tjänstemän och skolledare med på tåget, och att det inte är ett sätt att spara på personal, för lärarna är det viktigast i skolan, men att man kanske kan spara in på andra saker...

Jag hade äran att få hålla tre inspirationsseminarier om den lärande läraren. Det är lustigt hur man kan bli jättenervös, fast man tillbringar hela dagarna med att prata inför folk! Men alla var jättesnälla och det var faktiskt jätteroligt. Som experiment prövade jag att Bambusa mitt sista seminarium. Jag har inte vågat titta på resultatet, inte hunnit heller, men att det fungerar det vet jag :-)

Och de läsare som hittat hit i hopp om att hitta Hot Potatoe-övningarna som jag utlovade får vänta några dagar till, för jag har inte hunnit än! Men de kommer, jag lovar!

Nästan lite tråkigt att vara del av programmet, för det var så många där som jag själv hade velat höra! Det hade varit fantastiskt roligt att få lyssna till kommunens IT-pedagoger och höra hur de upplevt 1-1-resan, och Lasse Johnssons betraktelser från klassrumshorisonten var synnerligen populära. Även de andra inspirationsseminarierna verkade jätteintressanta.

Några av mina elever var där för att blogga och dokumentera dagen. De hade ett hörn i foajén som sin redaktion, och minglade runt med kameror och anteckningsblock i högsta hugg. Dessutom fick de övervaka SMS-tjänsten och sammanställa alla frågor som kom in där och via mejl till eftermiddagens frågstund där bland annat Bodil Samuelsson och elever från Montessoriskolan medverkade, tillsammans med en av mina elever. Jag missade den sedermera omdiskuterade debatt som utbröt om varför inte pennor dög åt dagens ungdomar, men fick höra efteråt att Simon uppenbarligen kände att han ville ta igen lektionen i argumentation som han missade genom att delta i konferensen och levererade stiliga retoriska grepp och stod stolt när dammet lägrade sig! BRA jobbat, herr Frankfeldt!

Samtidigt underhöll tre av mina elever, Fredrik och jag de tillresta holländarna i ett rum intill, där tjejerna fick svara på många, mycket relevanta frågor om IT-vanor, studieresultat, filter, olämpligt surfande, sina lärares IT-skicklighet och mycket annat. Jag och Fredrik var inte så nödvändiga i detta - tjejerna hade lika gärna kunnat ta samtalet själva.

På kvällen var det middag med underhållning, och samtalet kring IT-frågorna fortsatte över syltade kantareller och falkenbergslax, men det blev inte sent för denna tanten, eftersom det vankades studiebesök på Falkenbergs gymnasieskola, där jag jobbar, och tre andra skolor i kommunen. Så efter en uppfriskande promenad i den klara vårvintervinden extraknäckte jag som reiseleiter på bussen in till sta'n. Jag hade inte möjlighet att följa med på rundturen, med det kändes som vi skickade iväg 45 nöjda besökare efter att ha fått tillfälle till många goda samtal under förmiddagen. De fick se en skola i vardag - och tillfälle att prata med lärare och elever i verksamheten. Våra elever som guidade var ytterligt proffsiga och höll tidsschemat väl, så frågestunden efteråt hanns med också.

Sedan zonkade jag totalt och resten av dagen blev något kaotisk, eftersom jag blandat ihop dagarna och missade en lektion (tack mina gulliga elever, som är så tålmodiga och rara!) Jag hoppas i alla fall att alla hade lika bra dagar som jag!!!

Och Kristina B, Tracy R, Anders S, Fredrik H, Anna W och alla ni andra som arrangerade; Ni är fantastiska!

Herr B blandar ihop äpplen med päron med risk att stoppa upp all skolutveckling.

I dagens Dagens Nyheter återfinns ett debattinlägg av vår "pekamedhelahanden"-minister Jan Björklund. I debattinlägget meddelar Björklund att "Det är dags för läraren att åter ta plats i katedern", att kvaliteten i mötet mellan lärare och elev i klassrummet är det som avgör kunskapsinhämtningen. Att Björklunds syn på ledarskap går att härleda till militären är ingen nyhet, men mina källor som fortfarande uppbär lön från Försvaret försäkrar mig att inte ens inom försvaret finns blind ordergivning och katederpedagogik kvar i någon högre utsträckning - för man vill ha soldater som kan tänka själva och ta egna beslut under pressade situationer.

Ur filmen Hets, bildkälla: Svenskt Film Institut

Lärarens uppgift i klassrummet är att leda och undervisa eleven;  läraren ska tillbaka in i klassrummet, föreläsa och diskutera stoffet med eleverna i helklass, säger Björklund. Vid en första genomläsning blir jag mörkrädd. När jag sedan läser igen, och igen, inser jag att Björklund helt enkelt blandar ihop äpplen med päron och att han helt enkelt inte själv vet vilka associationer lärarkollegiet och politiker som föregått honom själv får av ordet katederundervisning.


 Jag instämmer helt och hållet i det att EN FRÅNVARANDE lärare är fullständigt förödande (vilket vissa fattiga kommuner och vinstkåta friskolor satt i system), och lärare som inte VET HUR MAN HANDLEDER (vilket faktiskt fortfarande är fler än vad man tror, tack vare lärarutbildningar vars metoddelar har haft brister). Jag tror också att när individualiserad undervisning blir ENSAM-inärning (som ofta har varit fallet i just matte) är det katastrofalt.

Foto: Todd Berman

Men lärarlett arbete behöver ju inte vara lärarbestämt arbete! Och det är väl där herr B hamnar snett. Han säger visserligen att "Valet av metod för undervisningen är ett beslut som bör fattas av respektive lärare." Men i samma andetag så undergräver han lärarens auktoritet och professionalism genom att sedan säga att vi inte tar vårt ansvar för elevernas inlärning, utan i allt för hög grad lämnar detta till eleverna. Vi ska tillbaka till katedern och leda klassens arbete.


I mitt klassrum leder jag hela tiden arbetet, och jag lämnar aldrig mina elever i en situation där de inte vet vad de ska göra eller vart de är på väg. Det innebär ju inte att jag står vid katedern och föreläser hela tiden - det gör jag det också, när det behövs, för det behövs då och då, eftersom det är den rationellaste metoden att få ut en minimal bas av det som jag vill att mina elever ska lära sig, och för att de elever vars inlärning är bäst betjänt av att lyssna på en strukturerad föreläsning ska få det de behöver. 


Ibland är det också tyst i mitt klassrum, och i alla händelser ska det vara tyst när någon pratar om saker som rör hela klassen - om det är jag eller någon av eleverna. Men annars så tror jag att lärande, inte bara i matematik, är betjänt av att det samtalas kring stoffet! Inte hoppaomkringochgapahysteriskt eller ligga på golvet och fjanta, men att det pratas, och gärna skrattas. 


Björklund ondgör sig över att vi lämnar över ansvaret för inlärningen till eleverna, och jag undrar lite hur han tänker när han formulerar den meningen. Det jag ser som problemet för många elever idag i skolan är inte att eleverna fått ta för stort ansvar för sin inlärning - utan att de inte fått förtroendet och tilliten att lära sig på den nivå de förmår! Lärare och föräldrar har tvärtom friskrivit ungdomarna från ansvar för sin inlärning och inte vågat ställa krav på dem. Istället läggs kraven på den diffusa institutionen "Skolan". 


Genom att friskriva eleven från ansvar för sin inlärning tar vi också ifrån henne mandatet att behöva kunna. Den auktoritära linjen; Jag är vuxen, jag vet vad du behöver kunna, kanske funkade på 60-, 70- och t o m 80-talet. Men dagens unga är för smarta och inser från en tidig ålder att det finns inte en sanning, det finns mer att kunna än en tant eller farbror vet. Att försöka krympa skolan till den enskilda lärarens horisont kväver både elevens och lärarens nyfikenhet och kreativitet. Vilken syn har vi på barnet? Kompetent och intelligent, eller enbart ett kärl som ska fyllas?


Den finska modellen har varit lite av ett mantra för Herr B. Jag tror att den finska modellen är jättebra - om man vill ha lättstyrda robottar på arbetsplatserna, som gör det de blir tillsagda när chefen ser på, men inget annat. Vill vi ha fritt tänkande, kreativa individer måste vi ge tid för samtal och kollektivt lärande, även om det kan upplevas som kaotiskt och olinjärt. Som han den där som jag hänvisade till härrom dagen skriver: Noggrant planerade och varierade lektioner håller eleverna på banan och får dem att göra det de ska i klassrummet. Om Björkis kunde ge kommunerna pengar att se till så lärare faktiskt har tid och ork och lust att ta till sig nytt och själv hittar glädjen i att lära sig, i stället för att undervisning ska vara vinststyrd -DÅ skulle han få se på gnistor!

Om Björklund kunde se till att alla elever fick tillräckligt med vuxenkontakt - inte nödvändigtvis mer vuxenstyrning, i skolan, så skulle nog lärandet ta fart och vi skulle få elever som BÅDE har djup kunskap och som är kreativa och entreprenörer.

I den här debattartikeln blir det pinsamt tydligt att Herr B blandar ihop inte bara äpplen och päron, utan slänger in en och annan bärfis också...

Tips om hur man har koll på elever med lap-tops

Många lärare tycker att det känns tufft att eleverna har datorerna öppna under lektionerna och att de inte har koll på vad eleverna gör. Själv känner jag faktiskt att jag har bättre koll på vad eleverna gör nu, än före datorerna. Jag har försökt att sätta ord på varför flera gånger, och av en händelse när jag var ute och letade efter något annat, hittade jag den här bloggen, och inlägget säger allt jag tänkt (och lite till...)

Inspiration från Thornström

Vi hade fint besök i Falkenberg idag: Joachim Thornström, pionjären från Ystad, höll ett matnyttigt och underhållande föredrag på närmare två timmar på Falkenbergs stadsteater. "Alla" var där, både grundskolelärare och gymnasielärare, och det var bara ströplatser kvar på parkett. Thornström konstaterade att det var det största antalet han talat för någonsin.

Joachim utgick från Puenteduras fyra lär-områden och lade till en egen. Det område som både Thornström och Puentedura anser är viktigast är det sociala området: Arenor att mötas, för att presentera sin kunskap och få respons på sitt arbete. Thornström menade att om man var osäker på var man ska börja, så ska man börja i bloggosfären, och visade flera fina exempel på hur bloggar har använts även med mycket små barn.

Digitalt berättande är ett annat område: Att använda tekniken för att berätta på nya sätt och presentera sina texter, podcasts och filmer i olika forum.
"Varför är vi så fast i texten? Är det för att vi är osäkra på hur vi ska bedöma det andra?" frågade Thornström retoriskt.

Thornström är "en snål jäkel" och allt han visade är gratis och "i molnet", dvs oberoende av om du är på en PC eller Mac. Många av resurserna går dessutom att använda på Smartphones, vilket är ett av de två verktyg som Thornström tror kommer att göra laptoppen överflödig. Det andra är Ipadden, som han erkände tagit ett tag att hitta nyttan med, men han trodde att den nya "Paddan" med kamera kommer att bli en stor resurs i skolan.

En annan sak som Thornström erkände att det tagit lång tid att inse nyttan av är Twitter, men nu twittrar han och följer andras twitter hela tiden. För att demonstrera hur tjänsten fungerar tog han Melodifestivalen som exempel och visade hur twitterströmmen sett ut under lördagens semifinal. "Det mest omtalade ämnet i hela världen i lördags var Babsan! De måste undrat i andra länder vad Mel11# var!"

De två timmarna flög förbi! Ett roligt avbrott var när han Skypade med Frida, en ung singer-songwriter, som fick visa på vilka kommunikationsmöjligheter nätet ger. Hon spelade en av sina låtar för oss. Han direktsände också en liten stund av sitt föredrag via sin mobiltelefon genom Bambuser.

Världen är i sanning vårt ostron.

Thornströms länksamling hittar du här.

Lustfyllt prov

Hade en sådan där tråkig uppgift idag - se till så att några av de mindre motiverade eleverna tog sista chansen att bli godkända på B-kursen i litteraturhistoria.... Jag använde Yacapaca och delade provet i två delar: Ett traditionellt prov med lite epoker, lite författare och lite ungefärliga årtal + en flik med en öppen fråga ifall någon ville fylla på med det de snappat upp som inte passade in på de förra frågorna. Det andra delen av provet var ett Quiz, ett förhör, med blandade flervalsfrågor, klicka och dra och fyll i rätt svar (Man kan ställa in känsligheten för stavfel...) För att få det lite roligare körde vi realtidsresultat på tavlan med hjälp av projektorn och de fyra eleverna lade ner sin själ för att få in rätt svar innan de 15 minuterna var slut. Sedan gick vi tillsammans genom de rätta svaren och fnissade lite vad de svarat i vissa fall. Så när vi gick där ifrån var vi alla på gott humör och för eleverna blev det ytterligare ett inlärningstillfälle. Inte blir det några höga betyg, men de har i alla fall uppnått en allmänbildningsnivå....

Ps... Yacapaca kommer snart på svenska - med svenska betygssystemen! (Och nej, jag får inte betalt för att marknadsföra något som är en delad gratisresurs...)