Jag älskar Google, tiddelipom!

Många undrar var jag hittar allt, och jag brukar säga att jag snubblar på det, och det är nästan alltid sant! Man letar efter något, och hittar en massa annat, och det är så kul och sätter igång ens kreativitet. Idag snubblade jag över det här. Och upptäckte, att jag som Google-fanatiker och i mångas tycke extrem-användare, fortfarande har massor att lära och upptäcka!


Google for Teachers -

Och det finns en tvåa också!!!

Oooops, som det kan bli!

Falkenbergs kommun har lagt ner massor av arbete på att ordna så att de interna systemen och nätverken ska klara av att bära alla dessa datorer, men nu, en månad efter att man delat ut ytterligare 1000 maskiner har man fått ett liteeet bakslag.

De interna nätverken verkar fungera alldeles utmärkt, även på gymnasiet, där man hade vissa inkörningsproblem innan pointarna var justerade, så nätet svajade betänkligt vissa dagar - men linan utåt, mellan liksom kommunen och Internet, håller inte riktigt! Det är som M4 kring London i rusningtraffik, fast rusningtrafiken inträffar mellan 11 och 13 när alla elever har middagsrast, men även på andra tider kan det bli trafikstockning.

Vad är då lösningen på problemet? Begränsa elevernas surfmöjligheter? Njae, går nog sådär.... Förbjuda Facebooking, YouTube och online-spel? Mmmm, två problem: Elevernas lunchrast är deras fritid och vem skulle i så fall övervaka att förbudet efterlevs? (Dessutom är det en eller annan lärare som också ägnar sig åt mindre studierelaterade aktiviteter på datorerna under sin rast...) Jag är ju inte tekniker, men att jobba med kommunens bandbredd ter sig som ett av de bästa alternativen - trots kostnaderna.

Nu är skrivarfrågan tillfälligt löst: Vissa strategiskt placerade skrivare har försetts med USB-kabel. En del av lärarna har också hittat sätt att ansluta via IP-adresser till sina favoritskrivare. Något har gått fel i kommunikationen kring hur lärarnas datorer ska få tillgång till skrivare och det har blivit en oacceptabel fördröjning som har orsakat massor av irritation. Antalet utskrifter har minskat, för folk har börjat ta hem och skriva ut hemma för att ta med original och kopiera i skolan, eller så undviker de att använda Macen för att de vill ha enkel access. Vi lever tyvärr inte i ett papperslöst samhälle än, och ett stort antal elever har ännu inte tillgång till personliga datorer, vilket gör att deras lärare fortfarande måste förlita sig på papperskopior i vissa fall. Jag emotser en SNAR lösning! Tålmodigare än många andra, börjar ändå mitt stillsamma sinne att rinna till!

Det har också blivit mycket uppenbart vilket användbart verktyg datorerna är i klassrummet, och vilken fördel de personliga datorerna har gett de studieförberedande eleverna och Media-eleverna. Pga de olyckliga omständigheterna kring renoveringsarbetena av skolan, med mögel och vattenskador, finns det trots de personliga datorerna, en stor brist på datorer till elever på vissa program. Barn och Fritid har svårt att komma till i datorsal, och vi svensklärare har synnerligen svårt att få till och uppfylla de kursmål som rör digital kompetens, när eleverna på skoltid endast har tillgång till några enstaka, slitna och halvvandaliserade stationära datorer i studiehallarna och utanför SYVs kontor. Förhoppningsvis löser sig detta efter jul, om byggfirman har lyckats göra ett tak och saneringsfirman har lyckats sanera, och fastighetskontoret har lyckats återmöblera medias salar, så de kan flytta tillbaka och vi åter får tillgång till den öppna datorsalen!

Allt är inte rosenrött, men det mesta!

Jag har en dröm inför Gy2011

... är att skolan ska få ett mediatek i anslutning till den heltidsanställda IT-vaktmästarens kontor. Där ska man dels kunna låna viss utrustning (men bara i begränsad omfattning och mot elevernas mobiltelefon eller dator som pant, för eleverna har himla mycket privat som de kan använda) och med ett väl dämpat utrymme där eleverna kan göra inspelningar av podcasts, radioinslag,  och göra film med green screen. Där ska också finnas plats för att ge grupper av elever, eller lärare, instruktion i olika programapplikationer och hjälp med att ta pedagogiska idéer vidare. Mediastudion ska vara bokningsbar, men även öppen för spontanare drop-in.

Jag har en dröm om att fler lärare ska inse datorns styrka som kreativt verktyg i undervisningen, och att man kan nå djup i en redovisning även om den inte redovisas i utskrivet pappersformat, utan genom en "dokumentärfilm" eller genom ett radioreportage, där ordet Wiki inte är paria utan ett sätt att presentera ett klassprojekt, där elevernas arbeten kommer allmänheten till godo genom Layars och GoogleMaps-turer och där alla elever stolt lägger upp texter, bild- bild och ljud-filer på sina hemsidor.

Jag har en dröm om att prov inte ska vara förberedda upprapningar av inknökade fakta som bara talar om ifall eleven kan plugga, utan oförberedda reflektionsuppgifter där eleven får berätta om vad de lärt sig under processen, inte bara om faktainnehållet, utan om sin inlärningsprocess och om samarbete.

Jag har en dröm om att nationella prov inte ska vara en konstruerad situation utefter urgamla mönster, utan en process som avspeglar moderna sätt att inhämta och producera kunskap; där Skolverket gör det möjligt för dem som föredrar att skriva text på dator att fylla i ett formulär på hemsidan, kopplat till den undervisande lärarens e-post-adress samt Urkund, och där vissa av texterna slumpvis även landar - orättade - hos kvalitetsarbetarna på Skolverket.

Förresten, jag har en dröm om att alla nationella prov rättas centralt, för rättvisans och för lärarnas arbetsbelastnings skull. Där erfarna lärare, trötta på undervisning, men med stor visdom, samlas för att bedöma elevernas resultat och sedan sänder sina visa bedömningar till aktiva lärare och deras elever. (Det funkar ju i Storbritanien, så varför inte här!?)

Jag har en dröm att eleverna i tidig ålder har insett att de lär för dem själva, inte för fröken, och att de alltid får motiverat för sig varför de ska lära sig det de måste lära sig, och att lärarna lär sig motivera för sig själva och för eleverna varför de måste lära sig och att det som lärarna inte kan ge en bra, förståelig och relevant motivering till att man ska kunna ska de vara prestigelösa nog att kunna stryka från sin undervisning, till förmån för något som både de och eleverna känner att de behöver kunna.

Drömma kan man ju...

Bara för att...

... eleverna får datorer är det inte ok att lämna dem ensamma med sitt lärande. Det är inte ok att lämna över allt ansvar till eleven, och det är absolut inte ok att låta eleven isolera sig i sitt lärande. Lärande sker bäst och mest effektivt i grupp, där man diskuterar och befäster sina kunskaper tillsammans. Det kan man göra med varsin dator, om man uppmuntras att använda dessa tillsammans med andra, eller med några få datorer, om man inte har tillräckligt. Ni som inte är så lyckligt lottade som oss: Låt för guds skull inte barn och ungdomar turas om vid datorerna! Lär dem samarbeta kring problemlösning och fakta insamling!

Scoutmetoden, scouternas speciella pedagogiska tanke, sätter arbetet i den lilla gruppen högst: För vi lär oss av och fördjupar vårt lärande tillsammans med andra - Elevens kapacitet är fantastisk, och tillsammans kan de lära mer och djupare än någon som lämnas att lösa individuella uppgifter, med eller utan dator. En elev som lär själv, med stöd av läraren lär sig sämre än om hen får diskutera med läraren och förmodligen ännu bättre om hen får diskutera med sina kamrater med stöd av läraren.

Den är filmen är fantastisk inspiration, och nästan för bra för att vara sann. Och så är den underhållande också!

En-till-en och nationella prov ... eller inte...

På onsdag är det nationellt prov i svenska och många av eleverna hoppas naturligtvis på att få skriva provet på dator. Och det hoppades jag också att de som ville skulle få, speciellt som vissa av mina elever knappt har en läslig handstil ens om de ska skriva ett vykort, och än mindre om de måste få ihop en sida eller mer... utan att för den skull ha läs och skriv-svårigheter; det är bara det att några av dem inte har skrivit mycket för hand under sitt liv - sådan är utvecklingen, sådan är tiden vi lever i.

Den första kollen visade att det inte fanns något hinder att skriva just det nationella provet i svenska på dator. Vi gjorde bedömningen att det var lämpligt att pröva i höst, eftersom bara tre klasser är berörda, och pratade med rektor, som var positiv. Vi drog upp tydliga riktlinjer och tänkte igenom hur vi skulle minimera risken för fusk. Men sedan blev det krångligt:

Vid närmare granskning visade det sig att Skolverkets råd skrivits utifrån antagandet att eleverna skriver på skolans datorer, datorer som inte sparar något lokalt och där inte eleven har något sparat på; alltså en TERMINAL, inte en dator. Det finns inte en chans att vi kan garantera att eleven inte sparar sitt arbete på datorn, eller skriver av en uppgift ur provhäftet. Det finns en risk, ja, att eleven under den en månad långa förberedelsetiden laddar ner en artikel, eller samlar citat på det synnerligen ohemliga temat, eller skrev ett utkast som skulle kunna vara till hjälp om eleven i förväg kände till uppgifterna.

Med tanke på att vissa förutspår att nästan hälften av Sveriges elever kommer att ha tillgång till en personlig dator inom tre år, så kanske det är dags för Skolverket att se över hur man distribuerar sina nationella prov. Provförfarandet har inte ändrats nämnvärt på trettio år, men det har världen. Inte ens de flesta av oss som undervisar skriver några längre texter med penna och papper, och vi kräver i vanliga fall av eleverna att de ska bearbeta sina texter och renskriva dem på datorn för att de ska bli så lättlästa och bra som möjligt, att de ska använda sig av stavningskontroll och andra hjälpmedel, men ändå tar vi i från dem detta när de ska skriva kursens största prov!

Jaja, det är något för SVEA att driva. Tycker jag. Men Björkis och grabbarna vill ju ha skolan som den var för 50 år sedan, så det är väl för mycket att hoppas....

Det är lätt att dras med...

Har inte riktigt hunnit med bloggandet de senaste veckorna, eftersom jag haft för roligt på jobbet! Det har i mycket gått i ett, även under det som kallas höstlov. Vi hade studiedagar tre av de fem lovdagarna, då vi första dagen bjöds på "omorganisations-gala": Kommunen slog på stort och bjöd alla sina anställda på en hel eftermiddag av pepptalk (ja, det mesta i alla fall) som avslutades med Manuel Knights föreställning om strukturer och kulturer på arbetsplatsen och råd för att hantera en omorganisation. Strålande, denne man!

Följande två dagar ägnades åt gymnasiereform och marknadsföringsplanering, mer av det första, mer intensivt det andra. Vi tittade på våra nya program och på hur ämnena påverkas av Gy2011. Spännande, men frustrerande, eftersom vi inte vet hur de slutgiltiga dokumenten kommer att se ut! Riksdagen beslutar först i december, och då gäller det att regeringen har samlat en majoritet...

Det ser dock ut som om den digitala kompetensen ges något mindre text i ämnesplanerna för svenskan. Jag har för dålig överblick för att kunna diskutera detta djupare, men jag har en känsla att man hoppas på att eleverna ska ha skaffat sig grundkunskap på grundskolan. Flera lärare jag pratat med är oroliga när "datagrund" nu försvinner, men sanningen är ju den att det är bara några få program som fortfarande har den; på de studieförberedande programmen har datorundervisningen lagts över i de olika ämnena sedan flera år. Om detta kan man säga mycket, både för och emot.

Det som jag ser som problemet med en sådan kurs är innehållet: Vilka kunskaper behöver man ha? Vad är GRUNDkunskap? Det finns fortfarande elever som, antingen pga bristande intresse (för alla ungdomar är inte uppkopplade dygnet runt!) eller brist på tillgång till datorer, som inte kan ens det mest basala, som att spara ett dokument eller hur man stänger av datorn säkert - men de är ytterst få. De flesta ungar har infogat bildobjekt i dokument sedan trean, slänger snabbt ihop en presentation med fler övergångar än vad jag visste fanns, och har full koll på hur man installerar både torrent-program och gör 3D-skisser. Att de inte behärskar skillnaden mellan mjuka och hårda radbrytningar, kan ställa in tabbar och justera bilderna i textflödet må kanske vara hänt... Tyvärr är det fortfarande så att många av deras lärare inte behärskar det heller...

När man är så inne i något som jag är, är det lätt att dras med: Jag tycker det är as-kul, för att använda ett stenåldersuttryck, att utforska ny programvara och lösa de problem som uppstår när jag VILL göra något som jag inte tillfullo behärskar. Det tar ju dock lite tid... Idag har jag lagt hälften av veckans förtroende- tid på att planera en lektion, bara för att jag hittade XMind (ett mer avancerat mindmapping-program än MindNode, som jag beskrev i ett tidigare inlägg) och bestämde mig för att skriva lektionsplaneringen i det istället för att som vanligt skriva lektionens upplägg och mål på tavlan. Sedan ville jag ju göra ett klatschigt exempel för att illustrera uppgiften som jag vill att de ska genomföra... Och jag kan ju inte Pages så bra heller, och mycket av de olika layout-funktionerna har jag aldrig brytt mig om att lära mig förut, för jag har ju inte behövt dem. Och så är det ju: Vi kör på det vi kan, för det fungerar, och vi behärskar det; det sparar tid, oro och energi att fortsätta med det som man kan. Det fungerar, och därför behöver vi inte göra nytt.

Det är precis som med en programuppdatering: Vi laddar ner och installerar och oftast märker vi knappt att den skett; kanske någon ny liten funktion, eller någon liten förändring i designen. Om uppdateringen märks blir vi ofta förvirrade, frustrerade och vill ha tillbaka det gamla: Se på Facebooks nyordning för ett år sedan; vilket liiiiv det blev! Eller Microsofts genomgripande förändringar av Office mellan 2003 och 2007! (I skolan har vi inte märkt av dem än, eftersom administratören har hållit på uppdateringen, förmodligen för att de vet vilket liv det kommer att bli.) Jag HATAR Word2010! Jag fattar INGENTING och har därför övergett Word till förmån för OpenOffice, som liknar det Word jag är van vid. Och jag behöver ju inte lära mig Word2010 heller, för jag har alternativ som fungerar; kanske inte med alla häftiga möjligheter och funktioner som MSWord, men de jag behöver och en hel del som jag fortfarande inte har behövt att lära mig...

Men rätt som det är blir det som var nytt och frustrerande vardag och var mans kunskap. Vi tänker inte ens på att det är krångligt. Frågan är, vem som ska lära vem vad?

Sanningen och enbart sanningen

Det blir fler och fler datorer i studiehallarna och det märks på arbetsklimatet: Det är lugnare i studiehallarna, och eleverna är djupt koncentrerade. Det är inte alltid de gör skolarbete när man går förbi, men vad vet jag om de har rast eller lektion? De kanske har jobbat jättehårt ända tills då?

Trist nog fick jag teknikstrul första lektionen jag hade min trea, och filmen jag hade tänkt att visa på storbild och diskutera fick eleverna titta på på sina egna datorer. Bara några få hade inte lurar, men det blev lite splittrat. Dock tittade de väldigt koncentrerat och några spelade tillbaka för att upprepa saker de inte uppfattat, vilket de naturligtvis aldrig kunnat göra om jag visat filmen på storbild.

Senare på eftermiddagen dök ytterligare ett tecken på förändring upp på klassens konferens: Jag har tidigare berättat att det känns som om att lärarna delar på material och råd på ett nytt sätt över arbetslags- och ämneslagsgränser. För första gången dök det nu upp en länk i klassens internkonferens, som annars domineras av informationsmejl från lärare. En av tjejerna hade hittat en bra film på YouTube som förklarar Osmos-processen som hon ville dela med sina kamrater.

Min rektor meddelade mig idag att jag kommer att vara lärar-länken mellan skolan och den högskola som ska fortsätta forskningen där Mats Tallvid slutade. Spännande, hoppas jag! Och att det inte innebär för mycket merarbete.

Stundtals känner jag mig lite nedstämd. Samtidigt som lärarna har varit väldigt tålmodiga med att inte man löst skrivarproblemen och bjuder varandra på tips finns det en underström av missnöje: Med att man valt en Mac-lösning, att inte allt är klart, fix och färdigt, men framförallt känns det som man är missnöjd med att inte allt är som det brukar. Man kan inte använda de skrivare som man brukar, man kan inte hämta och lagra filer på samma sätt som man har gjort förut och man kan inte jobba på samma sätt som man alltid har gjort. Och fast jag vet att det är den fullt naturlig reaktion på förändring, och man egentligen ska vara väldigt glad över att folk är öppna med vad de tycker, kan det kännas lite tröttande: Man väljer att se det negativa istället för att se möjligheter och när man kan stå ut med betydligt större systemfel på arbetsplatsen utan knot, är man kritisk och otålig för småsaker som kommer att lösas snart; Man silar sandkorn och sväljer kameler.

När skolan renoverades 1994 valde man att satsa på IT med den tidens standard och kunde inte då föreställa sig de behov som finns idag. Sedan har man bara byggt på, och byggt på, och byggt på, vilket har blivit inte ett ormbo, utan flera: First Class, där man försökt att reda ut den uppsjö av konstiga konferenser och underkonferenser och så vidare, för att informationskanalerna ska bli något mindre förvirrade. Vissa har blivit förbannade när de inte längre har redigeringsmöjligheter och kan lägga ut sina meddelanden på flera ställen, andra har upptäckt att information de saknat funnits tillgänglig hela tiden. Sedan är det hemsidan som fått nytt utseende och rensats. En hel del jobb återstår, men det börjar kännas bra; Det finns 70 skrivare runt om på skolan, som INGEN riktigt vet vart de står, eller vad de heter. Visserligen är vi utspridda i ett helt kvarter, men 70 skrivare! (Vad hände med "det papperslösa samhället?" Därför vill man från "högre makt" försöka bygga hållbara lösningar, som tål att ändras utan att det behöver "lappas". Det är det som tar lite tid.

Ibland känner jag att det skolan behöver är ett lass dynamit, så man fick börja om från början. På flera olika sätt. Men istället så regnar det in...