ESSA Academy - från ruin till Outstanding

Abdul Cohan kommer i från Bolton, strax norr om Manchester. Hans föräldrar gick i den skola han jobbar på nu, men inte han. De föräldrar som brydde sig om sina barns utbildning och hade möjligheter valde inte den skolan. Cohan utbildade sig till lärare och kom tillbaka. Skolan var som en krigszon: Det fanns diciplinära problem, byggnaderna var fallfärdiga, på gränsen till att bli utdömda och skolgården farlig att leka på. Skolans resultat var så dåliga att skolan riskerade att stängas; 2007 var det bara 37% som klarade godkänt i de fem ämnen som "räknas" i motsvarande årskurs 9. Elevernas föräldrar var vana vid att den enda kontakten mellan skolan och hemmet var för att klaga på eleverna, och därför misslyckades ett statligt projekt att höja datortillgången: Ingen ville komma och hämta någon gratis laptop när det var skolan som delade ut!

Film producerad av elevrådet på Essa

Något måste göras. Man tog ett rejält tag i byxlinningen och skapade ESSA Academy: Med en klar målsättning att ALLA elever ska lyckas och att ALLA ska ha samma chans, genom tydligt och klart ledarskap och med Ipod Touch till alla eleverna steg betygsstatistiken redan 2009 till makalösa 67% i ett område med mycket svåra sociala förhållanden, och med många olika språkgrupper och låg utbildningsnivå. På skolan pratas 40 olika språk, och när man blev Akademi tog man också beslutet att fortsätta ta emot de elever som inte var önskade någon annanstans: Nyanlända, elever med inlärningssvårigheter och elever som straffat ut sig från andra skolor.

Cohan fick i uppdrag att hitta ett tekniskt hjälpmedel som han trodde skulle förbättra lärmiljön för eleverna, och efter att ha testat en hel del "grejer" fastnade han för Ipod Touch:
-Så jag gick in till rektorn och sa: Jag tror jag har hittat den. Bra, sa han, vi köper en till varje elev. Jag strirrade på honom och sa: Till alla 900!?
Så fick det bli. Elevernas föräldrar informerades, och utdelningen "hypades" av skolan genom att man gjorde den en smula exklusiv. Och istället för de ca 60 föräldrar som vanligtvis motvilligt släpade sig dit, kom det 300 personer innan man var tvungen att stänga dörrarna och hänvisa de som köade till att komma tillbaka nästa kväll.
-Förmodligen handlade det om att de inte visste vad en Ipod var. En laptop hade de hört talas om, och kunde förstå att vi ville använda, men de ville inte ta emot en av oss. Men en Ipod!? Hade vi blivit tokiga?

900 elever och 60 lärare förseddes med var sin apparat, och genast hände det grejer. Eleverna började samarbeta på ett helt annat sett och lärde sig av varandra, och kreativiteten blommade:
-En pojke som inte kunde ett ord engelska när han började hos oss och fick sin Ipod började genast göra sina egna flashcards med Ipodens kamera. När han ville gå på toa, behövde en penna eller var hungrig bläddrade han helt enkelt upp bilden och visade för en lärare, som naturligtvis svarade med att "åhå, du vill gå på toa!" och hans flashcards förändrade sig snabbt. Elever med andra hemspråk använde översättningsverktyg på nätet för att förstå läroböckerna under lektionen, eller surfade in på en sida på deras hemspråk som handlade om det som lektionen berörde. Google Translate har transformerat många av våra elevers vardag!

-Det svåraste var att få lärarna att lära, berättar Cohan leende.
-Det blev att bygga planet medan vi flög. Många av dem var motvilliga, och det fick ta den tid det tog. Rätt som det var var det någon som sett hur lätt det var för kollegan att föra sin närvaro i klassrummet på IPoden (Essa Academy använder Skola24) eller sett någon elev som gjorde något kul. Då kom de och frågade hur man gjorde. Sedan ville vaktmästaren ha en, och mattanterna. Nu skickar de varje dag ut meddelande till eleverna om nästa dags lunchalternativ, och eleverna bokar sina luncher genom Ipoden.

Men hur finansierar man det här? Cohan säger att det är klart att det är en investering, men uträknat på att varje Ipod håller under hela elevens tid på högstadiet är det ändå bara 7p om dagen för varje elev. Och om man räknar med den kanske mer realistiska livslängden två år, blir det bara 18p.
-Och det är väl varje unge värd!? säger han och slår ut med armarna.
Dessutom har man sparat mängder av pengar på läroboksinköp, men kanske framför allt utskriftskostnader:
-Det är inte bara papper som kostar. 2008 lade vi 22,5 tusen pund på skrivare, kopiatorer, underhåll och papper. Under 2010 var vi nere på åtta!


I år står en ny skolbyggnad klar för inflyttning, delvis finansierad av lokala företagare med rötter i området. Bygget är specialdesignad för den nya tidens lärande, och Cohan är märkbart stolt när han visar planritningarna.
-Och vet ni, vår OFSTEAD statistik har precis redovisats. (Engelska skolinspektionen redovisar varje år ett index över alla skolor för att hjälpa föräldrar att välja rätt skola åt sina barn) Och i år hade vi 99% som hade godkänt i fem ämnen eller fler! Det ni!

Bowes bubblar

Bild från Bowes hemsida

När vi kom till Bowes var det full aktivitet på skolgården. Barn i marinblå och vinröda skoltröjor sprang, hoppade och sparkade fotboll, så där som barn gör. Skolgården var inte stor och väl omgärdad av gjutjärnsstaket; I England är skolan inte någon allmän plats och staketen är mer för att hålla obehöriga ute än barnen inne, och skolans entré är också avskild från de lekande barnen. Några nyfikna ungar kommer fram och vinkar och frågar var vi kommer från. Den sekelgamla skolbyggnaden av gult tegel tornar upp sig över den asfalterade skolgården. Senvintergrå himmel möter senvintergrå asfalt, men längst skolans vägg har någon redan börjat plantera vårblommor i drivbänkar. Ovanför dörrarna är inhugget "Boys" och "Infants".

Från Bowes hemsida

Inne på Bowes Primary i Enfield möttes vi av bubblande kreativitet. Alla väggar är fulla av elevernas arbeten och teckningar, positiva förstärkningar, informationsplanscher i glada färger och konst och hantverk från många kulturer, skänkta av elevernas familjer. Skillnaden mellan Channing School, som besöktes av någon av de andra grupperna, och Bowes är att Bowes är en kommunal skola i ett något ruffigare område vars medvetna satsning på ITK lett till bedömningen "Outstanding" från engelska skolinspektionen. De har också utsetts till en "Ledande skola", vilket innebär att de stöttar kringliggande skolor med stöd i pedagogiska frågor. 

Eftersom demografin i skolans upptagningsområde är blandad och många av innevånarna behöver stöd av olika slag är skolans verksamhet inte begränsad till timmarna mellan 9 och 3, utan man har fritis och förskola på både för och eftermiddag (något som är långt ifrån självklart i England), juridisk och ekonomisk rådgivning, öppen förskola, barnmorske- och barnavårds-mottagning, och anordnar kurser i datorkunskap och engelska som andra språk för både föräldrar och andra vuxna i området. Lokalerna utnyttjas optimalt: Det är trångt, men mysigt, och de flesta utrymmen har minst dubbla funktioner: Samlingssalen blir matsal blir jympasal; det är bara att möblera om! Och möbleringen är gjord för barnen: I klassrummen sitter fröken vackert på knäna eller på golvet vid de låga bänkarna, och det finns möjligtvis en fullknökad bokhylla i ett hörn för frökens pärmar. Arbetsrum? Ja, det kanske fanns, men vi såg inga...

Omdömet "Outstanding" har lett till att man fått ta emot även barn från bättre bemedlade familjer utanför närområdet. Det är många olika nationaliteter på skolan, men detta verkar inte uppfattas som något problem. De sociala olikheterna är mer handikappande, säger rektorn. Man jobbar konsekvent med positiv förstärkning och med "enpowerment". Att eleverna får tillgång till datorer och annan ITK i skolan är en utjämnande faktor, även om många har tillgång till dator även hemma.

Bild från Bowes hemsida

Skolan är väldigt väl utrustad teknikmässigt: I alla de trånga, gemytliga klassrummen finns SMARTboards, och skolan har en fantastisk mediastudio, som står öppen för barnen när andan faller på för musik, film och radioproduktion. 7-8-åringarna jobbar med Ipod Touch, man har precis köpt in sex stycken Ipads för att utvärdera med 9-10-åringarna, och 11-åringarna har laptops i klassrummet. Men man har långt ifrån glömt de traditionella undervisningssätten: Handstilsträning och skrivträning får lika stort utrymme som det alltid haft, och det handlar definitivt inte om att klistra och klippa text från Wikis, utan man läser och diskuterar informationen från Internet och sammanfattar i sina loggböcker med snirkliga bokstäver, klipper och klistrar, målar och skapar färgranna och informationsrika planscher att visa de yngre barnen och föräldrar som kommer på besök. ITK är bara ytterligare ett verktyg för lärare och elever för att tillägna sig kunskap och dokumenterar inlärningen. 

Tillsammans med utvecklare har man uppfunnit en egen app till Iphone. Varje lärare har en sådan. På dagis har kan Fröken  uppdatera varje barns IUP med foton och text, med några få knapptryckningar - mitt i händelsernas centrum - och där händer det grejer! Det målas, byggs och leks. Det verkar skapas över allt! I slutet av varje läsår bränns barnens portfolio ner på en CD och ges till föräldrarna.

Verksamheten är i hög grad elevstyrd: Var sjätte vecka väljer barnen tema, som lärarna sedan skapar ett läroplansbaserat innehåll kring. Bland annat har man haft fotbollstema (Dreamteams photoshopas ihop, de olika länderna som spelarna kommer från undersöktes grundligt, man spelade fotboll, räknade på biljettpriser.....) och Wii har varit teman den senaste terminen. Lärarna har ett tätt samarbete och är alla specialister på sina ämnen: "Specialist teachers for flexible learning" säger rektorn stolt.

Eleverna i år 6 sköter elevdemokrati-arbetet genom att gå runt hos de yngre och hålla klassråd. De är eleverna i röda tröjor. Några av dessa dokumenterar också vårt besök i ljud och bild för skolans hemsida. Eleverna har också stort inflytande över vilken teknik som används, vilka program och appar man använder, och i varje klass finns två "tekniker": Elever som har "gått kurs" för att hjälpa sina klasskamrater med installation och felsökning av den aparatur som används i klassrummet. 8-åringarna vi pratar med är jättestolta över att få hjälpa fröken med applikationer och laddning av IPodarna, som de har delad vårdnad av, och får ta hem varannan dag för stöd i läxläsningen.

Det som slår mig mest är inte teknikanvändningen, för den känns verkligen integrerad i undervisningen; den är inget utanpåverk, utan pads, pods och laptops är lika naturligt på bänkarna som pennan och blocket - och de ligger där samtidigt. Det som slår mig är lärarnas och rektorns tro på barnens förmåga och vilja; det är inte fråga om att leka kunskap. 7-åringen jag frågar är väl medveten och kan formulera lektionens mål; learning objective, och femåringarna skriver (som femåringar gör) med spretiga bokstäver i sina händelseböcker, och läser korta berättelser. 8-åringarna skriver med semi-kolon och styckeindelning (vilket många av mina elever på gymnasiet inte ännu gör!) och på väggen i deras klassrum sitter planscher som förklarar alliteration, assonans och skillnaden mellan metafor och liknelse (något som många av mina gymnasielever säger sig aldrig ha hört talas om!)