Efter att ha lyssnat på Carl och Carl i På tal om... i hängmattan några eftermiddagar har jag tittat en del på applikationen Layars i min telefon. Dessvärre bor jag ju inte på en ort där Layars är speciellt utbyggt; Booli annonserar ut ett antal fastigheter i min närhet, Systembolagets position finns inlagt, jag kan få ett Gowalla-lager (en användargenererad app som, utbyggd tipsar om sevärdheter, kaféer, samhällsfunktioner osv) och det finns ett bondgårdslager där jag kan träffa på bondgårdsdjur i min telefon när jag är ute och går (mitt område är huvudsakligen befolkad av höns!) Hade jag varit i Stockholm hade jag kunnat få ett lager för T-banan, och i Göteborg finns redan ett turistinfo-lager.
Carl och Carl spekulerade i om att Augmented Reality skulle bli en integrerad del av undervisningen inom en relativ kort framtid, eftersom tekniken skuttar och för att snart var och varannan unge går omkring med en Iphone eller Android maskin. Optimisterna säger 3-5 år, C&C hoppas på 10, jag tror också på det senare. Frågan är vem som ska driva utvecklingen av utbildningsresurser i molnet. Det finns seriösa aktörer (Wikiveristy verkar som ett synnerligen lovande initiativ) och det kommer säkert inte att ta lång tid innan läromedelsföretagen vaknar, MEN precis som med de internetbaserade läroböcker som finns är en del av problemet finansiering: Det får inte bli för dyrt!
Elevdatorernas största beivrare anser att datorn kan ersätta allt tryckt material, men i dagsläget är det så att de flesta internetbaserade läromedel även har en kursbok, och det ser i alla fall jag, inte som en nackdel. Det finns ett ganska stort antal människor som har svårt att läsa längre texter på skärmen, och i skolmiljö är det långt i från alla elever som har tillgång till skärmar med så god upplösning att det blir helt behagligt och inte påfrestande för ögonen. Datorlicenserna är inte helt billiga, och det är ofta fortfarande svårt att få eleverna att använda läromedelswebbarna på det sätt som varit den pedagogiska tanken när man konstruerat den, vilket gör att man ibland betalar licens för produkter som inte håller vad de lovar. Bok&Webb började t ex som ett litet förlag, med billiga och lovande produkter, men köptes upp av det stora Gleerup, varefter priserna gick upp massivt och webbarna stagnerade.
Jag tror på fria, eller mycket billiga, internetresurser. Macmillan Publishing är ett lysande exempel på hur man genom att bjuda på massor av bra gratismaterial också säljer böcker. Jag kommer att skriva mer om detta i ett senare inlägg. Det är dock naivt att tro att lärare själva ska stå för den största utvecklingen av dessa. Det finns visserligen alltid eldsjälar, men det är ändock förmätet att begära att människor i ett relativt sett (i a f Sverige) låglöneyrke ska, utöver sina 45 timmar med eleverna, dessutom utveckla och bjuda resten av världen på proffsiga produkter och inte få en spänn för besväret! För tyvärr så är realiteten den att mycket få kommuner har något som helst utrymme att ge lärarna för utvecklande av sin verksamhet - det är knappt de kan erbjuda den stipulerade fortbildningen, eller sätta in vikarier, eller ens i vissa fall ge tíllräckligt med tid för bedömning! Och väldigt få lärare har, av samma anledningar som ovan, möjlighet att på sin egen tid jobba upp digitala undervisningsresurer med den digitala kompetens de flesta har i nuläget, PIM till trots. Då återstår bara att delegera och låta någon annan göra huvuddelen av jobbet... ;-) Den största resurs en lärare har är sina elever.
Min beskrivning ovan av resurserna i Layars skulle få en del pedagoger att fnysa och för alltid vända ryggen åt den typen av teknik, men här har man som jag ser det ett gyllene tillfälle att istället fylla det med elevgenererat material till gagn för andra elever, turister eller nyfikna. Vem som helst kan skapa ett Layar, och fylla det med det innehåll man brinner för. Det krävs inte en smartphone per elev, eller ens en dator per elev. Grundförutsättningen är det elever och lärare i alla tider ägnat sig åt: Litteraturstudier och skriftlig produktion, med tillägget digitalisering och bildbehandling.
Tänk ett större projekt om lokalhistoria: Eleverna studerar med hjälp av lärare, arkivsök, böcker, datorn och interjuer sin hemstad. Tillsammans bestämmer de avgränsningen i tid, vilka platser, personer eller händelser de vill ha med i redovisningen (Layar). Man målgruppsanpassar och komprimerar informationen man fått fram, bearbetar ev. bilder och ljud, och tillsammans hjälps man åt att skapa lagret, som sedan kontrolleras och publiceras av Layar. Sedan reflekterar eleverna tillsammans med läraren om vad man lärt sig, och vilka slutsatser man kan dra av de olika händelserna, personerna och geografiska förutsättningarna för samhällets utveckling. Lagret kan sedan användas av andra elever, och turister.
Layar skulle kunna användas för måluppfyllelse i samhällskunskap, historia, svenska, engelska och andra språk, turism, naturkunskap, geografi..... Ett Layer skulle också kunna vara en utmärkt redovisningsform för ett projektarbete i gymnasiets år 3. MEN det kräver tid! Tid som man kan få genom samarbete mellan ämnen och en flexibilitet i schemat - tvärtemot vad en viss Skolminister vill.
