Knappt har man hunnit vänja sig vid att vara ledig innan det är dags att börja jobba. Någon gång den här terminen drar En-till-en-tåget in på vår skola och vi har hunnit med att träffas i ett par olika konstallationer för att prata om detta.
Tyvärr måste ju upphandlingsreglerna följas, och därför dröjer det ytterligare ett antal veckor innan datorerna kan vara på plats, vilket naturligtvis är frustrerande, både för oss och för eleverna. Dessutom har skolan drabbats av en ordentlig fuktskada i ombyggnadsprocessen, vilket gör att Mediaprogrammet i stort sett är husvilla och därför måste ta andra delar av skolan i besittning, bl a den sal som under förra läsåret var "Öppen datorsal". Det blir naturligtvis frustrerande för både oss och eleverna, det också. Men det är bara att göra som scouterna och möta svårigheter med gott humör! Det löser sig, och vi klarar undervisningen utan datorer -det har vi gjort förr och det är i alla fall min förhoppning, att vi aldrig blir helt och hållet beroende av tekniken för att kunna förmedla kunskap.
Kunskapsförmedling handlar om möten: Möten mellan lärare och elev, mellan mentor och adept, mellan elev och "verklighet", elev och kurslitteratur. I dessa möten kan datorn vara ett hjälpmedel, men den ersätter aldrig det personliga mötet. Dock kan den hjälpa till att få möten till stånd som annars aldrig skulle ha inträffat: Det finns skolportaler som förmedlar e-kontakter mellan skolor i Europa och i övriga världen, och med Skype, MSN Live, Google Talk och flera andra tjänster blir det helt plötsligt gratis att prata, med ljud och ibland bild, eller chatta, med Sanjeev i Indien, Dora i Italien, Hans på Färöarna, Leena i Finland, Dao i Kina osv. Med hjälp av Google Docs, Live och andra gratistjänster kan vi skapa gemensamma projektplattformar och arbeta i samma dokument, skicka filer till varandra och visa varandra resultat av algodlingar, vattenexperiement eller enkäter.
Men vi får inte glömma mångsidigheten i skolans uppdrag: Det är inte BARA den digitala kompetensen som ska tränas: Att mötas AFK (away from keyboard) är fortfarande det bästa sättet att träna social kompetens, att lära sig samarbeta, lyssna på varandra och våga uttrycka sig inför varandra. Man behöver kunna skriva för hand och man behöver kunna läsa på papper, man behöver kunna se varandra i ögonen på riktigt. Också. Man behöver träna sig på att lyssna, och att tala, våga ringa personer man inte känner och på att försjunka i något, utan att avbrytas av pling och plong och förfrågningar. Man behöver röra på sig, och uppleva dofter, känslan av textur och temperatur, känslor och smak - något som inte datorn kan ge oss. Vi behöver allt det där - också. Vi får aldrig glömma att datorn är ett verktyg, och ett komplement till alla våra övriga sätt att ta in och att förmedla kunskap och erfarenhet. Den är ett fantastisk verktyg, och bör användas när den kan komplettera och tillföra något i vår verksamhet som inte på annat sätt kan tillföras, eller för att variera det sätt som vi utför vår gärning på. Datorn kan i alla fall inte i dagsläget ersätta läraren och den mänskliga kontakten - men att säga att man inte kan bedriva "riktig" undervisning via datorer och nätet, och utan "öga mot öga-kontakt" med en lärare är att diskvalificera alla dem, vars enda möjlighet varit att fortbilda sig via distanskurser, som förbättrat sina möjligheter och kunskaper genom studiecirklar och Hermodskurser.
Det finns många sätt att lära och vår utmaning är att se till att stimulera och träna våra elever på samtliga sätt. Ett jäkla jobb! But we love it!
