I morse kontaktades jag av en barndomsvän (som har den mest bedrövliga handstil man kan tänka sig, trots att hon är över 40, men hon fastnade i trigometri-träsket och är en jäkel på grafritare i stället, medan jag skrev och skrev) Hon satt och gjorde läxan med sin 8-årige son och var osäker på vilken linje man skulle skriva på på pappret. Detta ledde till en skimning av nätet för att finna bra handstilsresurser för både barn och vuxna på svenska. Tråkigt nog så hittade jag faktiskt INGET som jag tyckte var bra....

Ibland finns det en rädsla hos lärare att ge barn mallar och modeller och träna in någon slags standard, vilket ibland leder till att barnen får värka fram sin egen personliga stil, något som inte alls är speciellt effektivt och i många fall istället tröttar ut den som inte har finmotoriken. "Fyller-i" är fult. Fast saker man repeterar många gånger sitter ofta ganska bra... Det är en jobbig paradox. Små barn gillar "fyller-i". De kan sitta i timmar och spåra, rita innanför och pilla och tränar sin motorik och nöter in mönster, som de senare i sin utveckling med konstnärens frihet kan släppa. Shakespeare blev inte sonnetternas okrönte kung genom att skapa ett helt nytt versmått: Han lärde in ett redan existerande och förnyade det. Alla riktigt stora konstnärer hittar sin personliga stil genom att studera andras, öva, öva, öva och sedan bryta mot de "regler" som konstarten har.
Ojdå, nu blev det predikan... Det var inte meningen....


Nästa gång mina elever ber om skrivstil ska jag be dem göra arbetsblad åt varandra, tror jag. Det kan nog blir ganska kul!