Vilken vecka!

The World of Wordcraft har rullat igång. Eleverna har fått sitt första uppdrag och de första minuspoängen delades ut för sen ankomst igår. På dagens svensk-lektion jobbades det oerhört koncentrerat FAST det var fredag eftermiddag. Några av eleverna skapade konton och testade Zondle.com. De tyckte att det var lite coolt att jag kunde se vad de gjorde och att de gjorde när de knappat in klasskoden. Zondle är inte helt intuitivt, måste jag säga, men möjligheterna verkar super. Jag tror att eleverna skaffar sig koll på det betydligt snabbare än jag gör...

Fredrik har hjälpt mig med all grafik och varit en fantastisk idébollare. Det har varit så kul att jobba ihop med honom igen.

Förra torsdagen fick jag veta att jag blivit utvald av Edmodo att bli en av deras "ambassadörer", dvs "ett vänligt ord och support till supporten". Jag hade skickat in en ansökan på skoj och fick ett jättetrevligt mejl där det visade sig att de kollat upp vad jag pysslat med i grupper och forum. Så i tisdags var jag på en introduktions-konferens med personer från bl a Indien, USA, Singapore. I onsdags skrev jag mitt första supportinlägg som ambassadör och snart får jag en "knapp" i min profil :) Jag är fortfarande barnsligt förtjust i Edmodos knappar. Det är väl scouten i mig.

I onsdagskväll så fick jag också veta att jag stod på Guldäpplets lista över nominerade och hjärtat nästan hoppade ur bröstet på mig! Såååå stolt är jag!!! Mitt namn på samma lista som Malin Broberg och Katarina Lycken Rüter! Och många andra känningar! Jag trodde inte riktigt på det innan jag fick ett mejl som bekräftade och bjöd in till Skolforum och prisutdelningen.

Idag blev mitt gästblogg-inlägg publicerat på Baker's BOYD. Kate kontaktade mig efter EdmodoCon där vi hade kontakt på Twitter och frågade om jag ville skriva ner mina reflektioner och det blev ett kåserande blogginlägg, mest om den fantastiska möjligheten att vara på fortbildning tillsammans med folk från hela världen och samtidigt kunna äta middag med familjen.

Nu tänker jag glida in i helgen med spaghetti och köttfärssås, ett glas rött vin eller två samt trevlig samvaro med familjen som ju utökats med en "lånedotter" från Vancouver. Det är intressant att följa hennes reflektioner över den svenska skolan! Jag återkommer säkert till detta...

Våga förändra(s)

När något ska förändras börjar det med en liten krusning. De flesta som arbetar för förändring vill gärna att den lilla krusningen ska bli en våg som sköljer över och lämnar allt glimmande och nytt. Vissa vill gärna glida ovanpå vågen och visar gärna sina surfkonster. En del förväntar sig en tsunami som krossar allt det gamla och ska bygga sin sköna nya värld på ruinerna av den gamla och blir besvikna när inte vågen blir stark nog.

En våg som bryts är vacker: När den liksom rullar över sig själv, lekfullt, pampigt och glatt.

Det finns en bild som beskriver en grupp i förändringsarbete, men jag hittar den inte när jag skriver det här inlägget, så jag får beskriva den i stället:

Längst fram är de som vill förändra och de som snabbt tar till sig det nya. Längst bak de som inte vill, eller som behöver tid (av olika anledningar) för att genomföra förändringen. Det största flertalet befinner sig där emellan. Om man ritar en kurva så blir det lite granna som en mätarlarv. När de som springer fortast rör sig framåt i utvecklingen drar de med dem som är närmast bakom och kurvan dras då ut och blir plattare. Det finns alltid de som tar längre tid på sig eller vägrar följa med. Nu kommer vi till den kritiska punkten:

OM täten springer för långt fram och masken blir för tunn finns det risk att svansen släpper. Om för många upplever att de blir frånsprungna eller inte är tillräckligt "bra" för att hänga med så finns det till och med risk att de vänder och börjar gå i motsatt riktning!

Därför är det viktigt i ALLT förändringsarbete att de som befinner sig längst fram ibland tar ett varv tillbaka och peppar de där som inte riktigt hänger med, får dem att vilja slita i och ta sig fram till målet. Det kanske innebär att de själva inte är den som får guldmedaljen, men å andra sidan innebär de att de får fler med sig in i mål.

Precis som i en våg är det under ytan som det stora sker; Ibland är märks det knappt hur strömmen rör sig där under. Men alla som badat i havet har sett hur en våg, som inte såg så vidare stor ut, plötsligt och med förvånande kraft nästan slår undan fötterna på en. Under ytan rör det sig, attityder förändras, det snurrar och drar.

Jag blir lite bekymrad när jag inom ett dygn läser två blogginlägg från människor som befinner sig där framme i täten, där de med svepande generaliseringar förklarar att huvuddelen av kollegiet inte är intresserade av förändring och är orolig för att bloggarna missat poängen... att de kommit för långt ifrån vågens virvlar. Det är precis sådana formuleringar som kan få de som hänger i slutet på ledet, som svettiga och trötta strävar på, att ge upp. De som inte riktigt tror på att de kan, som inte kände sig redo att börja, men som gav sig ut i spåret ändå, de som har skoskav eller inte var tillräckligt vältränade för den ansträngning som förändring är, de som hållits tillbaka av snår och hinder på banan. Vi får inte glömma att en förändringsprocess inte är en tävling där först i mål räknas, utan hur många det är som slutför som avgör resultatet!

Förändring börjar och slutar i varje människa. Och varje människa kan bara förändra sig själv och dem hon är närmast, bara tillsammans kan vi förändra världen. Eller skolan.