I slutet av förra veckan presenterades statistiken för det senaste skolårets avgångsbetyg från årskurs 9, vilket orsakat visst tumult och oro i leden hos både en-till-en-förespåkare och projektets belackare. Betygssnittet har sjunkigt på fem av sex enheter, och mest har det sjunkit på de skolor som varit med i en-till-en-projektet från starten 2007. Den lokala tidningen, HN, spekulerar genast om att detta är datorernas fel. Falkenberg har ju (nu) samma genomsnittliga lärartäthet som övriga landet och en hög andel behöriga lärare.
Statistik är svårt. Statistik som handlar om att mäta resultat av mänskliga prestationer är enormt svårt. Därför lär inte den utredning som ska göras heller komma fram till några konkreta svar. Inte jag heller. Men jag kommer att lägga fram mina egna, högst personliga, spekulationer, utifrån de erfarenheter jag själv gjort i skolan i Falkenberg under samma mätperiod (2005-10).
Det är viktigt att notera att en skola höjt sitt betygsnitt med 7 poäng. Tångaskolan är en stor (ca 390 elever på högstadiet) F-9 skola, som för ca tre år sedan genomgick en stor omorganisation och i samband med mätperiodens början ändrat sitt upptagningsområde och på förekommen anledning kämpat hårt för att stödja elever med annan språkbakgrund, samt lagt stora resurser på anti-mobbingsarbete, elevdemokrati och gemensama normer, ordningsregler och värdegrund. Skolan har varit med i En-till-en-projektet i ett år.
En annan skola, som kom med i projektet samtidigt som Tångaskolan är Montessori-skolan, som är en kommunal "friskola" med specifik pedagogisk inriktning och som har ca 60 elever i år 7-9, som fått låna en personlig dator. Värt att notera är att denna skolas snittpoäng fallit med extrema 34 poäng på ett år från ett resultat som under förra läsåret låg ungefär lika många poäng över de övriga skolornas resultat. (Det kan man ju också spekulera kring, men det är en annan diskussion).
Den högstadieskola, Tullbroskolan, som ännu inte kommit in i projektet (planerad start till hösten) har också drabbats av nedgången. (-11) Detta kan ju tolkas som en ganska säker indikator på att nedgången i alla fall inte uteslutande kan skyllas på datorerna. Dock har elevdemografin kraftigt ändrats genom att elever med aktiva, intresserade föräldrar sett till att flytta elever från den starkt överpopulerade (med de flesta av de problem som detta vanligtvis leder till) skolan till det privata alternativet som startade förra året vilket säkert påverkar, likaså den omflyttning av lärare som elevflykten ledde till. Det ska bli intressant om ett par år att se hur denna skolas betygspoäng står sig i konkurrensen, och ännu intressantare för mig som gymnasieläre, att bedömna dessa elevers kunskaper i förhållande till övriga, eftersom det privata alternativet har väldigt begränsad tillgång till elevdatorer.
En svårighet med att mäta skolans resultat är att materialet är så påverkbart och förändligt. På individnivå är det omöjligt att göra en korrekt jämförelse, och det är stora svårigheter även i grupp: Ingen klass ser demografiskt exakt likadan ut, och även om man i bland kan få för sig att vissa politiker gärna skulle se att vi lärare var robotar, så skiljer sig vårt sätt att undervisa och bedöma eleverna. Det är kanske inte önskvärt, men det är mänskligt. Därför kan man inte jämföra två skolor rätt av, eller ens två klasser på samma skola, utan att ta med en enorm mängd påverkande faktorer. T ex kan ett par stökiga elever försvåra och fördröja en hel klass läsinlärning under de viktigaste första åren, om det inte finns resurser. (Och dessvärre är det sällan sådana resurser sätts in under pågående läsår! Det måste utredas i månader först, månader som kan bli svåra att ta igen!) Att en lärare blir sjukskriven under pågående termin och att skolan har svårigheter att hitta behörig vikarie är ytterligare en faktor som kan få långtgående konsekvenser.
Ytterligare, som är ack så aktuellt i Falkenbergs skolor, är att lärare omplaceras på grund av att elevantalet går ner: Sist in, först ut leder till att elever kan få byta lärare, ibland mer än en gång. Lönerna, som är relativt låga i Falkenbergs kommun, leder också till att lärare söker sig vidare, speciellt yngre, nyutbildade, och ibland för att skolorna, med tanke på sitt trånga budgetläge, har mycket svårt att fastanställa "i onödan", fast man vet att man har pensionsavgångar och föräldraledigheter inom snar framtid och fast man vet att det aldrig är en nackdel med en extra vuxen på en skola.
Skolan i Falkenberg har sparat sig igenom högkonjunkturen. Det är först nu, i lågkonjunktur, som antalet lärare motsvarar riksgenomsnittet. För även om politikerna har lagt pengar i utbildningsbudgeten har det mesta gått till hårda värden - ombyggnader, omorganisationer, nödvändiga moderniseringar av IT (skolan har legat enormt mycket efter det övriga näringslivet!), utredningskonsulter hit och dit, nya rektorer, nya administratörer (som behövs med tanke på den enorma dokumentations- och administrationsbörda som finns inom skolan) På golvet har det sparats på allt, utom möjligen papper. Och inom skolan är det så att en brist tar lång tid att visa sig.
Om inte Kalle får ordentligt flyt i sin läsning under de första viktiga åren är den trista verkligheten att det faktiskt inte får genomslag förrän på högstadiet, eller kanske t o m på gymnasiet. Om inte Lisa lär sig den basala engelska grammatiken klarar hon sig igenom hela grundskolan, men får inget bra betyg på gymnasiet och om inte Oscar lärt sig problemlösning så kör det ihop sig när matematiken blir abstrakt. Så enkelt är det. De problem, och den brist på resurser som grundskolan hade för 10 år sedan är det som visar sig i avgångsbetygen nu.
Dessutom tror jag också att de senaste två årens nationella diskussion kring bedömning, mål och kriterier lett till att det skett en viss utjämning av betygen på vissa skolor, dvs betygen har hamnat på en nivå som snarare speglar elevens kunskaper än lärarlagens förhoppning om resultatet av det arbetssätt de valt att använda. Det är lätt hänt att man läser in positiva tecken som egentligen inte finns när man VILL att något ska fungera, och den tendensen finns även i de rapporter som skrivits om En-till-en i Falkenberg: Jämförelsematerialet är så litet och faktorerna är så många att man omöjligt kan dra någon som helst vetenskaplig slutsats om utkomsten så här långt. Det är dock ingen anledning att avbryta projektet, eller strypa finansieringen: Då får vi aldrig något statistiskt säkert material att utvärdera, om det över huvudtaget är möjligt.
MÄN, som Tony säger, det är också viktigt att de lärare som "drabbas" av En-till-en vågar fortsätta att vara lärare och inte litar på att datorn gör deras jobb, eller slutar ställa krav på att eleverna ska leverera arbeten med djup och kvalitet för att de måste få leka sig till den tekniska kunskapen och upptäcka själva för att behålla sin nyfikenhet. Läraren är viktigare än någonsin - inte som allenarådande Hugin i klassrummet (och nej, jag menar inte dammsugaren, även om den tyvärr också skulle behövas på de flesta håll, men det är en annan diskussion) utan som guide i kunskapsdjungeln, som vägvisare och som kritiker. Arbetet är inte bra bara för det finns, utan för att det är gjort med omsorg.
onsdag 30 juni 2010
tisdag 15 juni 2010
I friska luften
I det förra inlägget berättade jag om min telefon som de senaste dagarna har givit mig både mycket nöje och en del frustration. En av de applikationer, appar, jag laddat ner är c.geo.
Geocaching är ett globalt fenomen, där användare runt om i hela världen gömmer och letar skatter och kommunicerar via nätet om dess position och svårighetsgrad. Cachen är en liten burk eller låda, innehållande en penna och en loggbok, och kanske några små föremål. Skattgömmaren hittar ett klurigt ställe, kanske vid ett turistmål, en sevärdhet eller mitt ute i skogen och gömmer skatten, tar dess position med hjälp av gps och loggar den på en webb-sida. Skattletaren hämtar koordinaterna, eventuella ledtrådar eller gåtor och ger sig ut på äventyr.
C.geo är ett litet program som tillåter mig att ladda hem koordinater från http://www.geocaching.com/, så att jag kan hitta de skatter, cachar, som andra användare gömt runt om i naturen och i stadsmiljön. Koordinaterna, ledtrådar, och andra skattletares kommentarer om deras umbäranden under skattjakten finns snabbt i min telefon, och min position visas som en blå prick i förhållande till cachernas gröna och orangea symboler på kartan som jag kan zooma in och ut på. Jag kan också få en "live-bild", ett satelitfoto, att gå efter.
Idag kom en väninna med två barn i samma ålder som mina yngsta, 11 och 13, på besök för att äta glass. Samtalet kom naturligtvis snabbt in på den nya telefonen och vi skrattade åt dess överflöd av finesser och jag berättade om geocaching. Ingen av gästerna hade hört talas om det förut, så jag tände gpsen och visade hur de gröna prickarna fanns överallt runt omkring oss. Inom en 2 kms radie från vårt hem finns säkert 20 stycken, varav den närmaste ca 150 meter bort. Barnens ögon tindrade och vi begav oss strax ut på skattjakt.
Ungarna följde den lilla blå prickens väg över den kombinerade kartan och satelitfotot, och vi hittade snabbt fram till parkeringsplatsen där cachen skulle finnas. Men skulle vi finna skatten? De är inte alltid så lätthittade, och jag hoppades verkligen för barnens skull att vi skulle ha tur. Och det hade vi: En filmburk satt med magnet fast på baksidan av en skylt. Barnen jublade och hoppade av spänning. Vi loggade våra namn och traskade glada i hågen hem igen. Alla barnen ville ut på skattjakt snart igen, helst före läggdags.
Så vad skulle den pedagogiska nyttan av Geocaching kunna vara? Ja, först och främst att få unga teknikanvändare att röra på sig och få frisk luft, men dessa omedelbara fördelar kan naturligtvis kombineras med andra. De personer som lägger ut cacharna har ofta en tanke bakom sina cacher: Det kan vara en serie gåtor, eller att de vill visa något speciellt. Vissa cacher placeras till och med ut i marknadsföringssyfte. Så varför inte i undervisningssyfte? Man kan till exempel tänka sig en geografi- eller geologi-serie, där skatterna göms på ställen med olika bergarter eller geografiska företeelser, intressanta byggnader eller historiska platser. I cachen kan man sedan lämna information som skattletaren måste minnas eller skriva ner för att lösa en senare uppgift. Eller kanske låta koordinaterna vara svaren på matematiska uträkningar.
Geocaching tilltalar den inneboende nyfikenheten och äventyrslustan hos stora som små. Även om inte alla mobiltelefoner har tillförlitliga gpser, så faller priserna på de små smidiga gpserna när det är inte bara är prylnördar, budchaufförer och jägare som efterfrågar dem. Och om ingen annan nytta finns, så ger det i alla fall ett tillfälle till motion av både kropp och knopp.
Geocaching är ett globalt fenomen, där användare runt om i hela världen gömmer och letar skatter och kommunicerar via nätet om dess position och svårighetsgrad. Cachen är en liten burk eller låda, innehållande en penna och en loggbok, och kanske några små föremål. Skattgömmaren hittar ett klurigt ställe, kanske vid ett turistmål, en sevärdhet eller mitt ute i skogen och gömmer skatten, tar dess position med hjälp av gps och loggar den på en webb-sida. Skattletaren hämtar koordinaterna, eventuella ledtrådar eller gåtor och ger sig ut på äventyr.
C.geo är ett litet program som tillåter mig att ladda hem koordinater från http://www.geocaching.com/, så att jag kan hitta de skatter, cachar, som andra användare gömt runt om i naturen och i stadsmiljön. Koordinaterna, ledtrådar, och andra skattletares kommentarer om deras umbäranden under skattjakten finns snabbt i min telefon, och min position visas som en blå prick i förhållande till cachernas gröna och orangea symboler på kartan som jag kan zooma in och ut på. Jag kan också få en "live-bild", ett satelitfoto, att gå efter.
Idag kom en väninna med två barn i samma ålder som mina yngsta, 11 och 13, på besök för att äta glass. Samtalet kom naturligtvis snabbt in på den nya telefonen och vi skrattade åt dess överflöd av finesser och jag berättade om geocaching. Ingen av gästerna hade hört talas om det förut, så jag tände gpsen och visade hur de gröna prickarna fanns överallt runt omkring oss. Inom en 2 kms radie från vårt hem finns säkert 20 stycken, varav den närmaste ca 150 meter bort. Barnens ögon tindrade och vi begav oss strax ut på skattjakt.
Ungarna följde den lilla blå prickens väg över den kombinerade kartan och satelitfotot, och vi hittade snabbt fram till parkeringsplatsen där cachen skulle finnas. Men skulle vi finna skatten? De är inte alltid så lätthittade, och jag hoppades verkligen för barnens skull att vi skulle ha tur. Och det hade vi: En filmburk satt med magnet fast på baksidan av en skylt. Barnen jublade och hoppade av spänning. Vi loggade våra namn och traskade glada i hågen hem igen. Alla barnen ville ut på skattjakt snart igen, helst före läggdags.
Så vad skulle den pedagogiska nyttan av Geocaching kunna vara? Ja, först och främst att få unga teknikanvändare att röra på sig och få frisk luft, men dessa omedelbara fördelar kan naturligtvis kombineras med andra. De personer som lägger ut cacharna har ofta en tanke bakom sina cacher: Det kan vara en serie gåtor, eller att de vill visa något speciellt. Vissa cacher placeras till och med ut i marknadsföringssyfte. Så varför inte i undervisningssyfte? Man kan till exempel tänka sig en geografi- eller geologi-serie, där skatterna göms på ställen med olika bergarter eller geografiska företeelser, intressanta byggnader eller historiska platser. I cachen kan man sedan lämna information som skattletaren måste minnas eller skriva ner för att lösa en senare uppgift. Eller kanske låta koordinaterna vara svaren på matematiska uträkningar.
Geocaching tilltalar den inneboende nyfikenheten och äventyrslustan hos stora som små. Även om inte alla mobiltelefoner har tillförlitliga gpser, så faller priserna på de små smidiga gpserna när det är inte bara är prylnördar, budchaufförer och jägare som efterfrågar dem. Och om ingen annan nytta finns, så ger det i alla fall ett tillfälle till motion av både kropp och knopp.
All makt åt användaren
Jag har köpt en ny telefon. Den tar bilder med 5 megapixel, håller mig uppkopplad till Facebook, Buzz och Twitter var jag än är, visar med gps och nätpositionering var på Google Maps och Google Earth jag befinner mig och låter mig kolla upp var närmaste B&B är om jag går vilse i skogen. Man kan ringa med den också.
I telefonen finns en Android Market, stor som köptemplet i Ullared, med diverse onödiga applikationer. Jag har laddat hem en livsnödvändig kompass och virituella post-it-lappar. Eftersom telefonens handhavandebok är på 24 små sidor bara hjälpligt täcker de första sidorna man "bläddrar" i på telefonen, och verkar förutsätta att man klarar av att lära sig alla funktionerna själv så har jag tillbringat de senaste dagarna med att leka. På Android Market har apparna korta beskrivningar, men sällan några instruktioner. Post-it-lapparna fick jag aldrig riktigt att fungera, så jag avinstallerade igen.
Det är ganska roligt - i takt med att de tekniska apparaterna vi har i våra hem blivit mer komplicerade har manualerna blivit tjockare och tjockare. Tills nu. När vi köpte vår tvättmaskin för 10 år sedan fick vi med en användarbok på 40 sidor, platt-tvns manual för 5 år sedan var på 140 varav jag läste 100 och Maken en, men sonen, som inte läst manualen alls, kopplar snabbt in och ut sin spelkonsoll, digitalbox, dvd- och vhs-spelare. Min första telefon, en Siemens av den oömma sorten, hade också en diger handbok trots att den mest avancerade funktionen den hade var en kalenderfunktion som kunde påminna med ett pling så man inte missade sin tandläkartid. Även den andra, en SonyEricsson Walkman, hade en användarbok. Dessutom fanns manualen i digitalt format på den medföljande programvaran på mini-disc. Den nya telefonens 24 små sidor finns också i PDF-format i telefonens dokumentläsare. På fem språk. Programvaran som säkerhetskopierar och synkroniserar telefonen med datorn installeras automatiskt när man kopplar USB-kabeln till datorn. Det står i manualen. På tre rader. Resten får man själv lista ut.
Det finns människor som är rädda för att de tekniska apparaterna ska få övertaget över oss. Jag kan förstå den rädslan. Men samtidigt ser jag ett maktskifte; För ett decenium sedan vårt användande av tekniken till stora delar i händerna på tillverkaren, genom dennas mer eller mindre pedagogiskt författade handböcker, som i takt med att marknaderna globaliserats och tillverkningen outsourcats till andra länder, översatts med växlande kvalitet och framgång. Vi använde apparaterna som tillverkaren tyckte att den skulle användas. Nu är det vi, användarna som har makten!
Tillverkarna har tvingats att inse att om de producerar en komplicerad apparat, så har de två val: Lämna med en lång och svårtillgänglig användarbok på flera hundra sidor som ingen orkar/vill läsa och därför inte heller köper produkten, eller göra produkten så självinstruerande och så intressant att vi lockas att mixtra och pilla och upptäcka själva och därigenom kanske till och med upptäcker egna vägar, metoder och funktioner.
Android, liksom Linux och andra open source system inbjuder till lek och innovation: "Ååå, jag önskar att den här saken kunde göra det här också.... Men vänta nu!!! Jag kanske kan göra så att den GÖR det!" Därför kan jag på ett ögonblick ladda hem (om jag hade velat) streckkodsläsare (ifall jag vill jämföra priserna på produkter jag intresserad av i affären genom att googla koden på nätet) eller metalldetektor till min telefon. (Jag säger som Gösta Ekman om Indoorholemakern: Det vet i faan hur det går till!)
I telefonen finns en Android Market, stor som köptemplet i Ullared, med diverse onödiga applikationer. Jag har laddat hem en livsnödvändig kompass och virituella post-it-lappar. Eftersom telefonens handhavandebok är på 24 små sidor bara hjälpligt täcker de första sidorna man "bläddrar" i på telefonen, och verkar förutsätta att man klarar av att lära sig alla funktionerna själv så har jag tillbringat de senaste dagarna med att leka. På Android Market har apparna korta beskrivningar, men sällan några instruktioner. Post-it-lapparna fick jag aldrig riktigt att fungera, så jag avinstallerade igen.
Det är ganska roligt - i takt med att de tekniska apparaterna vi har i våra hem blivit mer komplicerade har manualerna blivit tjockare och tjockare. Tills nu. När vi köpte vår tvättmaskin för 10 år sedan fick vi med en användarbok på 40 sidor, platt-tvns manual för 5 år sedan var på 140 varav jag läste 100 och Maken en, men sonen, som inte läst manualen alls, kopplar snabbt in och ut sin spelkonsoll, digitalbox, dvd- och vhs-spelare. Min första telefon, en Siemens av den oömma sorten, hade också en diger handbok trots att den mest avancerade funktionen den hade var en kalenderfunktion som kunde påminna med ett pling så man inte missade sin tandläkartid. Även den andra, en SonyEricsson Walkman, hade en användarbok. Dessutom fanns manualen i digitalt format på den medföljande programvaran på mini-disc. Den nya telefonens 24 små sidor finns också i PDF-format i telefonens dokumentläsare. På fem språk. Programvaran som säkerhetskopierar och synkroniserar telefonen med datorn installeras automatiskt när man kopplar USB-kabeln till datorn. Det står i manualen. På tre rader. Resten får man själv lista ut.
Det finns människor som är rädda för att de tekniska apparaterna ska få övertaget över oss. Jag kan förstå den rädslan. Men samtidigt ser jag ett maktskifte; För ett decenium sedan vårt användande av tekniken till stora delar i händerna på tillverkaren, genom dennas mer eller mindre pedagogiskt författade handböcker, som i takt med att marknaderna globaliserats och tillverkningen outsourcats till andra länder, översatts med växlande kvalitet och framgång. Vi använde apparaterna som tillverkaren tyckte att den skulle användas. Nu är det vi, användarna som har makten!
Tillverkarna har tvingats att inse att om de producerar en komplicerad apparat, så har de två val: Lämna med en lång och svårtillgänglig användarbok på flera hundra sidor som ingen orkar/vill läsa och därför inte heller köper produkten, eller göra produkten så självinstruerande och så intressant att vi lockas att mixtra och pilla och upptäcka själva och därigenom kanske till och med upptäcker egna vägar, metoder och funktioner.
Android, liksom Linux och andra open source system inbjuder till lek och innovation: "Ååå, jag önskar att den här saken kunde göra det här också.... Men vänta nu!!! Jag kanske kan göra så att den GÖR det!" Därför kan jag på ett ögonblick ladda hem (om jag hade velat) streckkodsläsare (ifall jag vill jämföra priserna på produkter jag intresserad av i affären genom att googla koden på nätet) eller metalldetektor till min telefon. (Jag säger som Gösta Ekman om Indoorholemakern: Det vet i faan hur det går till!)
torsdag 10 juni 2010
Snart sommarlov, snart nya datorer och en ny blogg
Imorgon är det avslutning och det var idag var sista engelska-lektionen. Uppgiften var att göra en 20-minuterslektion om en författare och göra den sorts lektion som man själv skulle vilja ha. De flesta grupper presenterade ganska traditionella lektioner; redovisning i grupp med en liten frågesport på slutet. IT användes mer eller mindre i alla redovisningar. Gruppen på bilden har medlemmar som var bland de första i kommunen som fick en-till-en-datorer och därför användes KeyNote till presentationen. Av en händelse råkade de komma på att den näst intill oanvända Smartboarden styrde bildspelet.Det kan inte hjälpas. Jag är inbiten PC-användare, och ingen fena på PowerPoint. Jag tycker det är ganska knöligt. Några gånger har jag försökt att göra lite snajsigare grejer med inlagda ljud och olika övergångar, men det blev ganska ändå trist. Och det kan inte hjälpas: KeyNote är såååå mycket snyggare! Och enligt eleverna så mycket lättare.
Eleverna var engagerade och pålästa, och den snygga presentationen fångade kamraternas uppmärksamhet med ljud och animationer. Det var inget avancerat, men snyggt! Och det GÖR skillnad! Nu tar politikerna snart ett beslut om vilka datorer vi ska få i projektet. Jag hoppas att det blir Mac. Det skulle vara roligt att lära sig något nytt.
Den här bloggen hoppas jag ska kunna beskriva min resa i pedagogiken kring elevernas personliga datorer. Bloggen kommer att spegla mina åsikter och mina erfarenheter och kommer förhoppningsvis att även innehålla lektionsidéer och projekt.
Tidigare har det förekommit texter om IT i skolan i min dagboksblogg. Nedan finner du länkar till några av dessa.
Beslutet är taget
YBC-Nacka
Årets IT-kommun
En till en - Missar vi chansen att utvärdera?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)