Jaha - är det allt?

Eftersom Serious Games, som jag berättat om tidigare (och som nu har satt alla sina tekniker på att lösa mina tekniska problem ;) har ingått ett distributionsavtal med Bonnier Utbildning om distribution av deras andra serie Playing History, för grundskolan (som jag heller inte kan pröva av någon anledning, som de nämnda teknikerna försöker komma på), så surfade jag dit för att kolla läget på den digitala läromedelsfronten. Och hittade den här:



Eh, jaha....
Det ser ju flashigt ut. Vad kul att kunna både skriva och rita i sin digitala bok... Och skriva meddelande till läraren.... Ska man använda Puenteduras modell hamnar det väl någonstans strax ovanför det första steget...

IT-pedagogerna, Falkenbergs kommun 2010 http://www.falkenberg.se

Det finns en del fina fördelar, men det finns precis lika många frågetecken:

• Boken blir inte sliten och kan användas hur många gånger som helst, men å andra sidan betalar man för varje gång den används också. Så besparingen är väl tveksam...
• För elever som behöver hemundervisning eller av annan anledning distansläser är det ju bra - så länge det finns bra internetuppkoppling. Så missionärsföräldrar i Tanzania, eller personer med hus i Thailand bör kanske inte förlita sig på att ungarna kan ha matte när det passar bäst.
• Boken pratar! Mycket bra för lässvaga barn. Frågan är om den stavningskontrollerar så bra om barnen vill skriva i sitt digitala anteckningsblock, eller läser upp de digitala post-it-lappar och anteckningar som fröken lämnar... 
• Det låter ju bra att Fröken har tillgång till alla elevernas böcker hela tiden och inte bara samlar in dem en gång i veckan. Det är naturligtvis bra för eleven som vill räkna på och göra färdigt boken - särskilt matteböcker lockar till detta av någon outgrundlig anledning. Men om Fröken verkligen sitter på pass varenda kväll för att rätta och kommunicera med sina ivriga elever är en annan femma: Ska de kunna kräva det? Vad händer med den ivrige snabbräknaren när han/hon märker att Fröken ändå bara har tid att svara och rätta en gång i veckan?

Jag är inte matematiklärare, och har själv hårresande minnen av Hej Matematik och skolans matematikundervisning, och är kanske därför inte rätt person att bedöma ett matematikmaterial. Jag har heller inte tillfälle att titta på pappersversionen av boken, men det intryck jag får av filmen är att boken är PRECIS som alla andra matematikböcker för småskolan: Fiffiga små illustrationer, dra streck, ringa in, identifiera, tiokompisar, sida upp och sida ner med mekanisk aritmatik. Och den digitala versionen är precis likadan - den enda skillnaden är att du inte skriver med pennan, utan med mus eller styrplatta.

Här ser jag flera faror: Att lärare, skolledare och föräldrar tycker att det här är jättebra och modernt och därför nöjer sig med att skaffa en digital modell av samma som de alltid har haft istället för att tänka vad som behöver utvecklas och förändras i matematikundervisningen för att lyfta den vidare.

Dessutom så är jag, som flitiga läsare säkert insett, en stark förkämpe för handskrivträning. Jag FÖRSTÅR argumentet att det är tillfredställande för barn som av olika anledningar har svårt att forma bokstäver och siffror att få använda datorn för att producera snygga tecken, men det hjälper inte deras utveckling i någon högre grad: Om något riskerar det att fördröja den, genom att de inte TRÄNAR och utvecklar sina svaga sidor. Att rita och forma bokstäver tränar både finmotorik och öga-hand-koordination på ett ANNAT sätt än vad datorn gör, och båda behövs i massor när barna är små. Det är ÄNNU svårare att få till snygga bokstäver med bokens ritverktyg, vilket filmens lilla exempel visar, när fröken lägger till ett hurtigt BRA! i grönt, med ett tillfredställt leende.

Nej, Bonnier, bättre kan ni! Behåll era pappersböcker och gör NÅGOT ANNAT, något berikande och extra på nätet!