Sanningen och enbart sanningen

Det blir fler och fler datorer i studiehallarna och det märks på arbetsklimatet: Det är lugnare i studiehallarna, och eleverna är djupt koncentrerade. Det är inte alltid de gör skolarbete när man går förbi, men vad vet jag om de har rast eller lektion? De kanske har jobbat jättehårt ända tills då?

Trist nog fick jag teknikstrul första lektionen jag hade min trea, och filmen jag hade tänkt att visa på storbild och diskutera fick eleverna titta på på sina egna datorer. Bara några få hade inte lurar, men det blev lite splittrat. Dock tittade de väldigt koncentrerat och några spelade tillbaka för att upprepa saker de inte uppfattat, vilket de naturligtvis aldrig kunnat göra om jag visat filmen på storbild.

Senare på eftermiddagen dök ytterligare ett tecken på förändring upp på klassens konferens: Jag har tidigare berättat att det känns som om att lärarna delar på material och råd på ett nytt sätt över arbetslags- och ämneslagsgränser. För första gången dök det nu upp en länk i klassens internkonferens, som annars domineras av informationsmejl från lärare. En av tjejerna hade hittat en bra film på YouTube som förklarar Osmos-processen som hon ville dela med sina kamrater.

Min rektor meddelade mig idag att jag kommer att vara lärar-länken mellan skolan och den högskola som ska fortsätta forskningen där Mats Tallvid slutade. Spännande, hoppas jag! Och att det inte innebär för mycket merarbete.

Stundtals känner jag mig lite nedstämd. Samtidigt som lärarna har varit väldigt tålmodiga med att inte man löst skrivarproblemen och bjuder varandra på tips finns det en underström av missnöje: Med att man valt en Mac-lösning, att inte allt är klart, fix och färdigt, men framförallt känns det som man är missnöjd med att inte allt är som det brukar. Man kan inte använda de skrivare som man brukar, man kan inte hämta och lagra filer på samma sätt som man har gjort förut och man kan inte jobba på samma sätt som man alltid har gjort. Och fast jag vet att det är den fullt naturlig reaktion på förändring, och man egentligen ska vara väldigt glad över att folk är öppna med vad de tycker, kan det kännas lite tröttande: Man väljer att se det negativa istället för att se möjligheter och när man kan stå ut med betydligt större systemfel på arbetsplatsen utan knot, är man kritisk och otålig för småsaker som kommer att lösas snart; Man silar sandkorn och sväljer kameler.

När skolan renoverades 1994 valde man att satsa på IT med den tidens standard och kunde inte då föreställa sig de behov som finns idag. Sedan har man bara byggt på, och byggt på, och byggt på, vilket har blivit inte ett ormbo, utan flera: First Class, där man försökt att reda ut den uppsjö av konstiga konferenser och underkonferenser och så vidare, för att informationskanalerna ska bli något mindre förvirrade. Vissa har blivit förbannade när de inte längre har redigeringsmöjligheter och kan lägga ut sina meddelanden på flera ställen, andra har upptäckt att information de saknat funnits tillgänglig hela tiden. Sedan är det hemsidan som fått nytt utseende och rensats. En hel del jobb återstår, men det börjar kännas bra; Det finns 70 skrivare runt om på skolan, som INGEN riktigt vet vart de står, eller vad de heter. Visserligen är vi utspridda i ett helt kvarter, men 70 skrivare! (Vad hände med "det papperslösa samhället?" Därför vill man från "högre makt" försöka bygga hållbara lösningar, som tål att ändras utan att det behöver "lappas". Det är det som tar lite tid.

Ibland känner jag att det skolan behöver är ett lass dynamit, så man fick börja om från början. På flera olika sätt. Men istället så regnar det in...