Herr B blandar ihop äpplen med päron med risk att stoppa upp all skolutveckling.

I dagens Dagens Nyheter återfinns ett debattinlägg av vår "pekamedhelahanden"-minister Jan Björklund. I debattinlägget meddelar Björklund att "Det är dags för läraren att åter ta plats i katedern", att kvaliteten i mötet mellan lärare och elev i klassrummet är det som avgör kunskapsinhämtningen. Att Björklunds syn på ledarskap går att härleda till militären är ingen nyhet, men mina källor som fortfarande uppbär lön från Försvaret försäkrar mig att inte ens inom försvaret finns blind ordergivning och katederpedagogik kvar i någon högre utsträckning - för man vill ha soldater som kan tänka själva och ta egna beslut under pressade situationer.

Ur filmen Hets, bildkälla: Svenskt Film Institut

Lärarens uppgift i klassrummet är att leda och undervisa eleven;  läraren ska tillbaka in i klassrummet, föreläsa och diskutera stoffet med eleverna i helklass, säger Björklund. Vid en första genomläsning blir jag mörkrädd. När jag sedan läser igen, och igen, inser jag att Björklund helt enkelt blandar ihop äpplen med päron och att han helt enkelt inte själv vet vilka associationer lärarkollegiet och politiker som föregått honom själv får av ordet katederundervisning.


 Jag instämmer helt och hållet i det att EN FRÅNVARANDE lärare är fullständigt förödande (vilket vissa fattiga kommuner och vinstkåta friskolor satt i system), och lärare som inte VET HUR MAN HANDLEDER (vilket faktiskt fortfarande är fler än vad man tror, tack vare lärarutbildningar vars metoddelar har haft brister). Jag tror också att när individualiserad undervisning blir ENSAM-inärning (som ofta har varit fallet i just matte) är det katastrofalt.

Foto: Todd Berman

Men lärarlett arbete behöver ju inte vara lärarbestämt arbete! Och det är väl där herr B hamnar snett. Han säger visserligen att "Valet av metod för undervisningen är ett beslut som bör fattas av respektive lärare." Men i samma andetag så undergräver han lärarens auktoritet och professionalism genom att sedan säga att vi inte tar vårt ansvar för elevernas inlärning, utan i allt för hög grad lämnar detta till eleverna. Vi ska tillbaka till katedern och leda klassens arbete.


I mitt klassrum leder jag hela tiden arbetet, och jag lämnar aldrig mina elever i en situation där de inte vet vad de ska göra eller vart de är på väg. Det innebär ju inte att jag står vid katedern och föreläser hela tiden - det gör jag det också, när det behövs, för det behövs då och då, eftersom det är den rationellaste metoden att få ut en minimal bas av det som jag vill att mina elever ska lära sig, och för att de elever vars inlärning är bäst betjänt av att lyssna på en strukturerad föreläsning ska få det de behöver. 


Ibland är det också tyst i mitt klassrum, och i alla händelser ska det vara tyst när någon pratar om saker som rör hela klassen - om det är jag eller någon av eleverna. Men annars så tror jag att lärande, inte bara i matematik, är betjänt av att det samtalas kring stoffet! Inte hoppaomkringochgapahysteriskt eller ligga på golvet och fjanta, men att det pratas, och gärna skrattas. 


Björklund ondgör sig över att vi lämnar över ansvaret för inlärningen till eleverna, och jag undrar lite hur han tänker när han formulerar den meningen. Det jag ser som problemet för många elever idag i skolan är inte att eleverna fått ta för stort ansvar för sin inlärning - utan att de inte fått förtroendet och tilliten att lära sig på den nivå de förmår! Lärare och föräldrar har tvärtom friskrivit ungdomarna från ansvar för sin inlärning och inte vågat ställa krav på dem. Istället läggs kraven på den diffusa institutionen "Skolan". 


Genom att friskriva eleven från ansvar för sin inlärning tar vi också ifrån henne mandatet att behöva kunna. Den auktoritära linjen; Jag är vuxen, jag vet vad du behöver kunna, kanske funkade på 60-, 70- och t o m 80-talet. Men dagens unga är för smarta och inser från en tidig ålder att det finns inte en sanning, det finns mer att kunna än en tant eller farbror vet. Att försöka krympa skolan till den enskilda lärarens horisont kväver både elevens och lärarens nyfikenhet och kreativitet. Vilken syn har vi på barnet? Kompetent och intelligent, eller enbart ett kärl som ska fyllas?


Den finska modellen har varit lite av ett mantra för Herr B. Jag tror att den finska modellen är jättebra - om man vill ha lättstyrda robottar på arbetsplatserna, som gör det de blir tillsagda när chefen ser på, men inget annat. Vill vi ha fritt tänkande, kreativa individer måste vi ge tid för samtal och kollektivt lärande, även om det kan upplevas som kaotiskt och olinjärt. Som han den där som jag hänvisade till härrom dagen skriver: Noggrant planerade och varierade lektioner håller eleverna på banan och får dem att göra det de ska i klassrummet. Om Björkis kunde ge kommunerna pengar att se till så lärare faktiskt har tid och ork och lust att ta till sig nytt och själv hittar glädjen i att lära sig, i stället för att undervisning ska vara vinststyrd -DÅ skulle han få se på gnistor!

Om Björklund kunde se till att alla elever fick tillräckligt med vuxenkontakt - inte nödvändigtvis mer vuxenstyrning, i skolan, så skulle nog lärandet ta fart och vi skulle få elever som BÅDE har djup kunskap och som är kreativa och entreprenörer.

I den här debattartikeln blir det pinsamt tydligt att Herr B blandar ihop inte bara äpplen och päron, utan slänger in en och annan bärfis också...