Abdul Cohan kommer i från Bolton, strax norr om Manchester. Hans föräldrar gick i den skola han jobbar på nu, men inte han. De föräldrar som brydde sig om sina barns utbildning och hade möjligheter valde inte den skolan. Cohan utbildade sig till lärare och kom tillbaka. Skolan var som en krigszon: Det fanns diciplinära problem, byggnaderna var fallfärdiga, på gränsen till att bli utdömda och skolgården farlig att leka på. Skolans resultat var så dåliga att skolan riskerade att stängas; 2007 var det bara 37% som klarade godkänt i de fem ämnen som "räknas" i motsvarande årskurs 9. Elevernas föräldrar var vana vid att den enda kontakten mellan skolan och hemmet var för att klaga på eleverna, och därför misslyckades ett statligt projekt att höja datortillgången: Ingen ville komma och hämta någon gratis laptop när det var skolan som delade ut!
Film producerad av elevrådet på Essa
Något måste göras. Man tog ett rejält tag i byxlinningen och skapade ESSA Academy: Med en klar målsättning att ALLA elever ska lyckas och att ALLA ska ha samma chans, genom tydligt och klart ledarskap och med Ipod Touch till alla eleverna steg betygsstatistiken redan 2009 till makalösa 67% i ett område med mycket svåra sociala förhållanden, och med många olika språkgrupper och låg utbildningsnivå. På skolan pratas 40 olika språk, och när man blev Akademi tog man också beslutet att fortsätta ta emot de elever som inte var önskade någon annanstans: Nyanlända, elever med inlärningssvårigheter och elever som straffat ut sig från andra skolor.
Cohan fick i uppdrag att hitta ett tekniskt hjälpmedel som han trodde skulle förbättra lärmiljön för eleverna, och efter att ha testat en hel del "grejer" fastnade han för Ipod Touch:
-Så jag gick in till rektorn och sa: Jag tror jag har hittat den. Bra, sa han, vi köper en till varje elev. Jag strirrade på honom och sa: Till alla 900!?
Så fick det bli. Elevernas föräldrar informerades, och utdelningen "hypades" av skolan genom att man gjorde den en smula exklusiv. Och istället för de ca 60 föräldrar som vanligtvis motvilligt släpade sig dit, kom det 300 personer innan man var tvungen att stänga dörrarna och hänvisa de som köade till att komma tillbaka nästa kväll.
-Förmodligen handlade det om att de inte visste vad en Ipod var. En laptop hade de hört talas om, och kunde förstå att vi ville använda, men de ville inte ta emot en av oss. Men en Ipod!? Hade vi blivit tokiga?
900 elever och 60 lärare förseddes med var sin apparat, och genast hände det grejer. Eleverna började samarbeta på ett helt annat sett och lärde sig av varandra, och kreativiteten blommade:
-En pojke som inte kunde ett ord engelska när han började hos oss och fick sin Ipod började genast göra sina egna flashcards med Ipodens kamera. När han ville gå på toa, behövde en penna eller var hungrig bläddrade han helt enkelt upp bilden och visade för en lärare, som naturligtvis svarade med att "åhå, du vill gå på toa!" och hans flashcards förändrade sig snabbt. Elever med andra hemspråk använde översättningsverktyg på nätet för att förstå läroböckerna under lektionen, eller surfade in på en sida på deras hemspråk som handlade om det som lektionen berörde. Google Translate har transformerat många av våra elevers vardag!
-Det svåraste var att få lärarna att lära, berättar Cohan leende.
-Det blev att bygga planet medan vi flög. Många av dem var motvilliga, och det fick ta den tid det tog. Rätt som det var var det någon som sett hur lätt det var för kollegan att föra sin närvaro i klassrummet på IPoden (Essa Academy använder Skola24) eller sett någon elev som gjorde något kul. Då kom de och frågade hur man gjorde. Sedan ville vaktmästaren ha en, och mattanterna. Nu skickar de varje dag ut meddelande till eleverna om nästa dags lunchalternativ, och eleverna bokar sina luncher genom Ipoden.
Men hur finansierar man det här? Cohan säger att det är klart att det är en investering, men uträknat på att varje Ipod håller under hela elevens tid på högstadiet är det ändå bara 7p om dagen för varje elev. Och om man räknar med den kanske mer realistiska livslängden två år, blir det bara 18p.
-Och det är väl varje unge värd!? säger han och slår ut med armarna.
Dessutom har man sparat mängder av pengar på läroboksinköp, men kanske framför allt utskriftskostnader:
-Det är inte bara papper som kostar. 2008 lade vi 22,5 tusen pund på skrivare, kopiatorer, underhåll och papper. Under 2010 var vi nere på åtta!
I år står en ny skolbyggnad klar för inflyttning, delvis finansierad av lokala företagare med rötter i området. Bygget är specialdesignad för den nya tidens lärande, och Cohan är märkbart stolt när han visar planritningarna.
-Och vet ni, vår OFSTEAD statistik har precis redovisats. (Engelska skolinspektionen redovisar varje år ett index över alla skolor för att hjälpa föräldrar att välja rätt skola åt sina barn) Och i år hade vi 99% som hade godkänt i fem ämnen eller fler! Det ni!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar