När något ska förändras börjar det med en liten krusning. De flesta som arbetar för förändring vill gärna att den lilla krusningen ska bli en våg som sköljer över och lämnar allt glimmande och nytt. Vissa vill gärna glida ovanpå vågen och visar gärna sina surfkonster. En del förväntar sig en tsunami som krossar allt det gamla och ska bygga sin sköna nya värld på ruinerna av den gamla och blir besvikna när inte vågen blir stark nog.
En våg som bryts är vacker: När den liksom rullar över sig själv, lekfullt, pampigt och glatt.
Det finns en bild som beskriver en grupp i förändringsarbete, men jag hittar den inte när jag skriver det här inlägget, så jag får beskriva den i stället:
Längst fram är de som vill förändra och de som snabbt tar till sig det nya. Längst bak de som inte vill, eller som behöver tid (av olika anledningar) för att genomföra förändringen. Det största flertalet befinner sig där emellan. Om man ritar en kurva så blir det lite granna som en mätarlarv. När de som springer fortast rör sig framåt i utvecklingen drar de med dem som är närmast bakom och kurvan dras då ut och blir plattare. Det finns alltid de som tar längre tid på sig eller vägrar följa med. Nu kommer vi till den kritiska punkten:
OM täten springer för långt fram och masken blir för tunn finns det risk att svansen släpper. Om för många upplever att de blir frånsprungna eller inte är tillräckligt "bra" för att hänga med så finns det till och med risk att de vänder och börjar gå i motsatt riktning!
Därför är det viktigt i ALLT förändringsarbete att de som befinner sig längst fram ibland tar ett varv tillbaka och peppar de där som inte riktigt hänger med, får dem att vilja slita i och ta sig fram till målet. Det kanske innebär att de själva inte är den som får guldmedaljen, men å andra sidan innebär de att de får fler med sig in i mål.
Precis som i en våg är det under ytan som det stora sker; Ibland är märks det knappt hur strömmen rör sig där under. Men alla som badat i havet har sett hur en våg, som inte såg så vidare stor ut, plötsligt och med förvånande kraft nästan slår undan fötterna på en. Under ytan rör det sig, attityder förändras, det snurrar och drar.
Jag blir lite bekymrad när jag inom ett dygn läser två blogginlägg från människor som befinner sig där framme i täten, där de med svepande generaliseringar förklarar att huvuddelen av kollegiet inte är intresserade av förändring och är orolig för att bloggarna missat poängen... att de kommit för långt ifrån vågens virvlar. Det är precis sådana formuleringar som kan få de som hänger i slutet på ledet, som svettiga och trötta strävar på, att ge upp. De som inte riktigt tror på att de kan, som inte kände sig redo att börja, men som gav sig ut i spåret ändå, de som har skoskav eller inte var tillräckligt vältränade för den ansträngning som förändring är, de som hållits tillbaka av snår och hinder på banan. Vi får inte glömma att en förändringsprocess inte är en tävling där först i mål räknas, utan hur många det är som slutför som avgör resultatet!
Förändring börjar och slutar i varje människa. Och varje människa kan bara förändra sig själv och dem hon är närmast, bara tillsammans kan vi förändra världen. Eller skolan.
